SamInTheory

Sammanfattningsvis var mitt försök med smärtstillande en succé. Jag mådde vare sig dåligt, eller blev särskilt "hög" på dem. (lite feber hade jag sent dagen efter, fast det berodde troligen på vätskebrist) Men jag vet nu hur Zige har det. Och det var den stora frågan när allt kommer till kritan. "Hur känns det att ha en krossad fot och inte kunna jobba för smärtan + att man är dåsig var och varannan dag?" Dessutom hade jag ont i ryggen, skuldror och armar. (Jag tillhör den skara människor som fortfarande sysselsätter sig med tungt kroppsarbete. *UGH UGH!* Vilket är SÅ 1992...)
Många som jag har berättat om experimentet har varit strängt ifrågasättande kring varför i all sin dar jag skulle få för mig att göra något sånt. "Du är ju galen" eller: "ja, du, det var väl inte speciellt smart..." So what? Som Elton John så fint uttrycker sig i en av sina hits: "I´m still standing".
Ni tvivlare. Begrunda detta: Inga skadliga bieffekter. Säker dosering, med handledning av en van "intagare". Klara och specifika instruktioner om användning och eventuella bieffekter. Övervakning. Risk: Obefintlig.
Hur tror ni det går till när de framställt medicinerna? När de väl ska testas på människor? Letar de då upp specifikt sjuka människor som inte har något att förlora? Nej. De annonserar ut att de ska testa ett nytt läkemedel och behöver "försökskaniner". Skulle min egen vän lura i mig något som är farligt? Skulle inte tro det. Så gnäll inte. Jag är ingen idiot. Jag är bara människa. Och människan är nyfiken av naturen. Dessutom är jag man och fakta är att män är mer riskbenägna än kvinnor. (YES! Där fick jag in en fackla till i den missledda jämställdhetsdebatten!)

Slutligen. Ett tack till glada uppmuntrande läsare och goda vänner.
Tack Zige för en kul kur och en trevlig kväll igår.
Over and out.