Stunder av feghet
Det händer inte ofta, men det händer ibland.
Jag känner mig lite otillräcklig. Visst. En människa kan inte vara perfekt. Så enkelt är det. Alla har vi en hel drös brister. Likaså jag. De facto, skulle undertecknad kunna stapla upp dem här nedanför, men då skulle ni få lysdexi. Just det.
Fast exempel jag talar om, är ju exempel på min "incompleteness" i min manlighet.
Egentligen skulle jag kanske bara må bra utav att leva ut alla mina vansinniga idéer. Fick en sådan idag.
Utanför vänsterpartiets lokal går en vägg, längs med innergården som vätter åt min gata till. Där lägger alla hundar stora högar av exkrement. Ligger säkert 20 högar skit där. Seriöst. Kolla upp det. (bild kommer? -näe.)
Så, i mitt huvud skapades en vacker idé. Samla ihop så mycket hundskit som ryms i, låt säga, en stor teburk... Försegla den tätt och slå in den i mycket fint, exklusivt presentpapper, ett vackert snöre och dekorera med ett litet kort där du skriver något i stil med "Tack för allt", "För ert politiska arbete i kommunen" eller "Från oss alla, till er alla". Inget så lämpligt finns väl åt de där feminazisterna och kommunisterna än en rykande färsk kopp bajs-te?
En annan av mina idéer kan vara att, när en massa kvinnor kacklar som värst (de har ju en tendens att när de argumenterar och håller på att förlora diskussionen, höja rösten) bara ställa sig upp, dra ner byxorna, och kalsongerna, sedan räkna alla hönshakor i golvet. "1, 2, 3, 4, 5, 6... SPARE!" göra en lastbilstutning med armen och slutligen gå därifrån.
Eller som den gången jag hölls vaken av ett gäng hundar som skällde åt varandra. Då jag till slut blev så sur att jag fyllde en stor skurhink med iskallt vatten för att slunga över dem. Saken var ju bara den att när allt var klappat och klart gav deras skall upp. Det kom till och från senare. Fast där kuvade sig min manlighet åter igen. En råbarkad Kapten Haddock-man hade tagit det förbaskade, banditer och bedragare, skurspannet och gått ut, sökt upp de satans fähundarna och kastat vattnet på dem like there were no tomorrow! Så hade en riktig man gjort!
Varför inte nämna en till?
Jo. Bland alla underliga betänkligheter som sker i mitt hjärnkontor fann jag denna lilla pralin.
Gå in i en bar med en stor hästmask och beställa en horse's neck och sju sugrör. Helt iskallt, naturligt å så snurra lite på huvet, snett, dricka med sugrören sammankopplade genom hästmaskens ena näsborre och sitta lite hängigt över disken. Som om du inte hade några vänner. För att du är en häst.
Då och då inträffar stunder av feghet, eller ifall du vill, behärskning.
Jag bryr mig helt enkelt för mycket om vad folk tycker om mig.
Manlighetspoäng -200
Manlighetspoäng +400 för att jag har stake att erkänna mina brister och skriva om det.
Förebilder. Del 1
Charlie Crews.
Huvudkaraktären i den mycket egendomliga deckarserien Life.
Såg avsnitt 13 nyss, som släpptes idag. I förra avsnittet öppnade han dörren till sitt hus och blev skjuten i bröstet. Pang! Föll ner och allt blir ljust. Serien har uppehåll. Jag minns mig själv ställa mig upp ur soffan och säga: "Men vad fan!? Så får det ju inte hända!" Sedan var jag arg i tre dagar, innan det övergick till försäkran om en bra fortsättning.
Fortsättningen.
Charlie besöker sjukhuset och ber att få kulan som skjöt honom.
"It's an unusual request detective. Most people wouldn't want to have the bullet that shot them"
Crews svarar lugnt.
- Well. Someone gave it to me. It'd be rude just to throw it away.
Senare tar han kulan med sig hem. Slår på sitt kasettband "The path to Zen" och börjar smälta ner kulan.
Stöper sedan en ny patron av kulan, en tom hylsa och svartkrut. Guess why?
Precis. Han skjuter snubben som sköt honom. Det är manligt. En bra hämnd.
(Jag började lyssna på Alan Watts för ett tag sedan. "An introduction to Zen". Rena öron/hjärnpornografin för en äkta teoretiker som mig. Väldigt avslappnande och upplyftande "läsning" sprängfylld med AHA-upplevelser. Tips!)
