Jag vill inte verka negativ, men...
De senaste 2 veckorna har min förstärkare gått sönder.
Jag har fått vattenplaning med bilen och kvaddat fronten. Eftersom däckmönstret vänster fram var för dåligt måste jag betala 25% av ersättningssumman själv. Delarna kostar runt 40.000:- (det beskedet fick jag idag) Sedan kostar det ju lite att reparera med. Och självrisk 3000:- + 1000:- för att jag är under 24 år. Så någonstans mellan 14 och 20.000:- av pengar som jag inte har.
Den här dagen var inte heller särskilt härlig. Jag sov ingenting i natt, vaknade en massa gånger och irrade runt och visste inte vad jag gjorde, kallsvettades och hade ont i huvudet samt jätteont i ryggen. På morgonen kände jag mig lätt illamående och undrade vad som var fel. Ska jag jobba? Eller sjukskriva mig? Klockan var 5 på morgonen, så tröttheten var som mest intensiv. Jag förberedde kaffe, hällde upp filmjölk och tog fram mackor. Efter två skedar filmjölk och müsli gick jag mot toaletten. Fan. Jag måste.... spy? Sedan kom allt. KEBAB! Jävla kebabtallrik! Jävla rötmånad! Kaskader av halvsmält mat. Paprikabitar, kött, kebabsås. Vidrigt. Jag spydde så jag fick ont i knävecken. Sedan sköljde jag ur munnen, gick ut i köket och åt upp resten av filmjölken. Ska jag bry mig om att åka till jobbet? Det kanske blir bättre? Fast det kan ju också bli värre. Det blev det. Ryggvärken var det jobbigaste, och yrseln, så fort jag rörde mig.
Vid 06:30 sjukskrev jag mig, vid 09:30 gick jag till apoteket och letade lindring. Fick bli en voltaren gel.
Men något gick snett. När jag stod i kassan fick jag ett anfall. Världen gick i ultrarapid, jag kallsvettades, öronen tjöt och jag höll på att ramla ihop. Så krånglade kortet. Jag fick panik. Kassörskan frågade ifall jag ville ha vatten. Jag tackade nej och sa att jag bor där vid. Sedan lutade jag huvet mot disken och hoppades att jag inte skulle falla ihop och spy ner mig på apoteket. Jag klarade det. Kortet funkade och jag kom därifrån. Frös som en nyduschad snödykare på vägen hem och svetten bara rann ner. Hann precis hem i tid. Mer detaljer känns onödiga.
Fram tills nu har situationen varit så gott som oförändrad. Jag har lite mindre ont i både huvud och rygg.
Tidigare fann jag en, EN, panodil. Jag blev så glad att jag ville skrika. Tack gode fan!
Än har jag inte riktigt fått klarhet ifall det rör sig om en eller flera anledningar att jag mår som jag gör.
Matförgiftning, stress, ekonomiska problem, ensamhet? Alltihop troligtvis.
Blir så trött på den här skiten.
Kommentarer
Postat av: Sara Subin
Du har ine det lätt du Sam. Jag har läst några av dina bloggar här. Du är en speciell person och ja slutar aldrig förundras över di person. Du är en person som jag skulle vilja känna väl men troligen aldrig kommer att göra. Det har alltid käns som det funnits en viss distans mellan dig och mig. Men jag bryr mig om dig i alla fall ska du veta.
Trackback
