SamInTheory

Egentligen var jag inte hungrig... Men där låg den ju. Putsad, upptinad och klar för tillagning.
Jag plockade upp köttbiten härom dagen för jag tänkte ha den till en middag åt mig och Emelie. Satte igång ugn och plattor. Sedan ringde jag ner.
Är du hungrig?
"Näe. Jag har ätit."
-Bra. Då äter jag själv då. (mindre disk och mer kött till mig)
Potatis är överskattat. En riktigt mör köttbit behöver bara en sak. En öppen mun.
Så jag brynde biten, la den i ugnen på en kvart med salt, peppar och ett stänk rött, tog ut den, lät honom/henne vila ett slag och hällde upp ett glas rött. 10 minuter senare öppnade jag mitt foliepack för att där inuti skåda mat som både badade i vätska samt skrek: Ät mig!

Jag gjorde som köttet befallde och högg in. Det smälter så fint i munnen. Mmmm...

Egentligen äter jag för lite kött. Då blir jag lite slö i huvet. Så jag kompenserade med ett halvt kilo filé ikväll. Det är vad jag kallar en karlakarlsportion kött. Ingen j*vla quarter pounder. No Sir.