SamInTheory

2009. En ny början. Men ingen ny början utan en rejäl avslutning, lite nyårsdagsångest och att vakna fortfarande full!
Så. Till saken. Istället för att åka på fest i reflexbyxor och volvokeps nere i Blekinge (Närmare bestämt (R)ödeby) begav jag mig till det inte så avlägsna Casa di Emilio, beläget i Hanemåla. Där befann sig förutom Emil, Familjen Martin Ingholt med barn, Johan och Ulle, Dadda, Jocke, Danne & Sara, Moa, Jag selve samt nån gång runt 21:00 även Stefan och Carro.
Förrätt bestod av plockmat (tapas) vilka gjorde succé till mitt dunkla stenhuggarvin, Black Granite Shiraz, vliket jag inte fick av ninjaLeif i julklapp detta året. Efter ett par tre öl innan hos Danne gjorde vinet precis vad det förväntat... inte någon märkbar skillnad. Vilket var fördelaktigt eftersom jag hade en flaska till med mig som jag gärna ville avnjuta.
I väntan på huvudrätten upptäckte vi att Elias har huvudet på skaft ibland och att barnfrågorna på Trivial Pursuit kan vara rätt svåra. Särskilt när de handlar om ministerposter... ;)


Huvudrätten. Grillad oxfilé i precis sådär massiva, grova och möra stycken som en köttätare likt mig vill ha, ugnstekta rotfrukter och en kryddig rödtjut-sås. Också den utsökt till faktiskt båda sorters vin. Ett utav dem var Castillero del Diablo. Mustigt värre.

Mitt i maten dök Stefan med sällskap, i form av flickvännen Carro upp. De knaprade på någon kycklingbit och jag var alldeles för upptagen med att dricka och göra det jag gillar mest. Snacka pinsamheter. I mitt fall kallas dessa vardagsupplevelser.
Med bravur och många skratt passerat var vi hux flux inne i en dessert och jag fick riktigt kaffe, kräsen som jag är. Desserten. En chokladtårta som inte var chokladtårta, fast den var en chokladtårta i alla fall? Jag vet inte. Men den var god och hade stora pekannötbitar täckta i mörk choklad ovanpå.

Klockan närmade sig kväll och vi slog halvt ihjäl ett trummset, tre gitarrer och en mikrofon till Rock Band och Guitar Hero. Men vilken stämning!

(Alltså. Kolla Elias i sin Justin Timberlake-hatt. Vilket exemplar han är...)
Jag testade att sjunga och det gick åt helvete. Jag skyller på att jag är sjukt kass på att sjunga låtar jag inte kan texten till alls och inte för att jag var inne i min kroniska förkylningsperiod. Vanligtvis pågår den bara ett par månader, så den borde vara borta nån gång efter Mars.
Men!
Av en anledning fick jag det mycket hedersamma uppdraget av Martin, att fylla Stefan. Och det kan ju bli kul. Så han var något bladig när raketerna skulle tändas. Fast det var inte det bästa. Det allra häftigaste var Dadda. Eller rättare sagt... hans manér. Militärhjälm och skyddsglasögon på. Safety First.

Sedan var det Armageddon på Aborrvägen med raketer i olika höjd kulör och explosion. Helt galet.


Efter det spektaklet och ett glas skumpa var vi tillbaka där vi slutade. Guitar Hero, kampsporthistorier, mina vardagserfarenheter, andras pinsamheter och ett konstant påfyllande av olika glas till höger och vänster.
Alkoholen flödade och Stefan försvann. Det som flödade ner i våra andras kroppar gjorde en omvänd resa genom Stefans. Med en viss hint av majonäs och galla...
Han var instängd på toa resten av kvällen och med lite dåligt samvete bestämde vi oss för att titta till honom och ta en bild, för medicinska skäl givetvis. Men dörren var låst och förseglad. Inte ens med den mest subtila gång mot, och bara lätt fnitter, lyckades vi smyga på och bända upp dörren. Det var precis som att någon trott vi hade nåt slags sadistiskt uppsåt med det hela....

Men det sket vi i sedan och lät honom vara. Vårt nästa "offer" blev Jocke "näe näe jag går hem sedan" "Sleepy twig" som i ena sekunden var en glad lokal kille

Och i nästa... en lokal kändis. En trött sådan...


Och där slutar bildkapitlet. Men festen fortsatte och jag var i säng vid 5 kanske, invirad som en tunn rysk militär i ett alldeles för varmt termotäcke och vaknade av att några barn... hade vattenpalats i Emils hus?