SamInTheory

För nästan exakt en vecka sedan hängde Jag och Björn med Olofsson, Henke och Danne till Sonispherefestivalen för att se Metallica m.fl. Scenen var ett väl intrampat Hultsfred. Mulet, regnigt och trångt. Men det gjorde inget. Vi plöjde oss igenom tiden med några öl var. Åbro. Fy fan. Värre öl finns knappt. Skulle kanske vara de farsan köpte på ÖB härom sommaren... Det fanns inte så mycket att välja på. Det var Åbro, eller... Åbro. De var åtminstone kalla. Om Metallica var bäst på festivalen så var Åbro sämst. Det är som utspätt vatten med euroshoppers kolsyra och kemiskt framställt aromämne. Blask!

Mer blask väntade i tid till Meshuggah skulle spela på Scen 2. Fast det kom från ovan.
Vi hade redan diggat till Lamb of God som enligt mig var festivalens tidiga uppåttjack.
Väl till Machine Head var regnet mer ett vattenfall än ett skyfall. Då stod jag med Jens i kö till klätterväggen. Inte kunde jag tro att det gick bra att klättra i 14håls stålhättakängor, men det gjorde det! Kom upp på ett kick! När vi klättrat där bröt helvetet löst på riktigt- Jens skulle rida på den mekaniska tjuren och ja, jag filmade allt! 30 sekunder stod han ut, dumjäveln! Sedan ner i en något fuktg luftmadrass.

Björn, som varit och handlat käk, mötte upp mig lååångt senare där bredvid och vi begav oss mot Jimmy och C/o's tält för att invänta kvällens höjdpunkt. Det var inte helt lätt att ta sig dit med den vägbeskrivning vi fått, eftersom de gjorde en spegelvänd beskrivning av vart vi skulle. Jag gissar på att det kostade oss ca en timme i onödigt vandrande.
När vi väl fick syn på dem hade vädret lugnat ner sig och vi fick till och med varsin stol att sitta i. Lyx! Där satt vi i några timmar å drack grogg med Jimmy & Helena, Ulrik, Emelie och Tobbe och givetvis Danne, the Mailman och Sara. Det kändes väldigt bra att dissa The Hives och tiden gick rätt så fort fram till 23:45.

Spelningen inleddes med bra gung direkt och "Battery" slamrade ned över oss. Men när de tände igång "One" kändes eldarna hela vägen bak till oss. Marken skakade och himlen brann. Det var kärlek rakt igenom!



De spelade mycket nytt från Death Magnetic bl.a "The Day That Never Comes" som var ruskigt bra live, ett skönt solo av Kirk och lite från Black album. "Sad But True" och "Enter Sandman" varav den förstnämnda var mycket, mycket bra. Allt var egentligen jävligt bra! Till och med "Cyanide" som jag tycker är lite enformig...



Det är svårt att säga vilken låt som var bäst. Det går nog inte. Upplevelsen var allt. Nu har jag gjort det. Fan att det skulle ta mig så många år innan jag fick tummen ur arslet och åkte med. Det är det enda jag ångrar. Att jag inte sett dem tidigare...