SamInTheory

YAY! Upp till Nacka och slåss, tänkte jag.
Fast egentligen var jag inte så värst taggad. Jag ville mer testa mina nerver.
Såhär i efterhand visade det sig att jag fortfarande inte kommit ifrån min lilla scenskräck. Eller kalla det vad du vill, men jag har lite konstiga nerver. Sam, in spe, trodde att de skulle vara borta vid detta laget men i sista ögonblicket. När jag står på mattan och hoppar... Tittar jag min motståndare i ögonen och blir medveten om mig själv. Kejsarens nya kläder all over me. Min mjukhet tar av och jag måste tvinga mig själv att slappna av. Stäng av huvudet. Men då kan jag inte koncentrera mig på Martins coaching. Istället för en gyako riktar jag lik förbannat en mawashi geri emot norrmannen. Han får tag i ett ben. Går mot ett svep. Jag sprawlar. Skjuter ut benen, sänker min tydngdpunkt maximalt och trycker ner höften. Hans försök misslyckas. Vår klinch upphör. Killen kommer emot igen med en serie slag. Jag kontrar, slår slag efter slag emot varandra. Hamnar i ett par likadana sitser några gånger till och slutligen får jag ner honom på golvet med ett svepande bakåtkast. Min favoritteknik i del 2. Jag har honom i min guard. Han trycker sina mörka armar emot min mage i ett desperat försök att komma loss. Men jag har honom i ett järnhårt grepp. Redan då tänker jag: Nu har jag dig, danskjävel...
En ondskefull tanke bubblar upp i min skalle. Ett reflexmässigt beteende slår in och han blir en arm fattigare. Hans arm är min. Dansken, som egentligen är en norsk ifrån Kristiansand, sliter med båda armarna och försöker komma loss, men mitt grepp är brutalt och härdat i stenfabriken. Du kommer ingenstans, kompis.
I en graciös vändning skjuter jag min kropp i sidled, lägger benet ovanför hans axlar och drar av hela min kraft, min motståndares arm i en förödande juji gatame som får honom att vråla ljudligt genom hallen. Ippon! TRE POÄNG!
Fast det räckte inte till. Jag åkte ut med 14-10 mot en kille från Norge som jag trodde var dansk. Men det var det värt för ett så vackert armlås.

Humöret svängde lite. Jag var arg. Arg på mig själv för att jag inte lyssnade och gjorde vad jag skulle ha gjort. Min bakre arm är som en kanon ur ett TVspel. Ändå inte arg efter matchen. Det var ju inte hans fel. Jag vet vad jag måste förbättra. Det kommer kräva en del utav mig att komma tillbaks. Med tanke på förra tävlingens nederlag var det här en klar förbättring. Och alla erfarenheter lär jag mig något utav.
Formen har jag. Nu saknas bara fokus och allmänt "no fear". Sedan står jag där med guldbeklädd hals.

Vägen upp var en resa i dionysiska mått mätt. Fast utan orgier och alkohol förstås.
Hur som helst. Det var humor. Ett tag funderade vi faktiskt på att hålla brottningsmatcher i bakre änden där handikappsliften var. Två rutor av den gröna mattan skulle åtminstone få plats. Bara rulla lite sådär. Uppvärmning. jag satt bak med Zige och Chrille till vänster om mig. De kollade på Henrik Dorsins humor och skrattade sporadiskt hejvilt åt hans underhållning. Det försiggick vitsar. Älgar i bastun, Bävrar i Amerika, Ålar som skålar. Allt möjligt. Skruven lekte peek a boo med Zige. Ju tröttare vi blev desto roligare hade vi. Inte ett uns nervositet gick igenom kroppen. Icke nödvändigtvis en bra sak, skulle det visa sig.

Skruven kunde tyvärr inte vara med. Hans vikt höll icke då klassen han skulle tävla i blev struken. Adam fick körtelfeber och därav strulet med den saken. Försök du att banta ner 4kg på mindre än ett dygn. Det går inte.

Jag och Jens flyttades ju upp till -69kg-klassen. Eg. ligger vi på -62, så lite större motstånd blev det för den sakens skull.
Väl invägda och klara, bittra över Staffans sits tog vi oss med nöd och näppe till hotellet, där vi utsvultna fick sitta och vänta en hel timme innan kyparen behagade komma in med vår mat.

Väl inne på hotellrummet, vid läggdags satte sig Jens på porslinet och skulle lägga tegel då Zige öppnar fönstret och skiner upp som en sol. Han kan inte hålla sig för skratt och förklarar sprattet för mig. Jens råkar höra tisslandet och frågar vad som försiggår. Kvicktänkt som jag är, kommer mitt svar: "Hahaha! Du måste se en så jävla rolig sak, Jens. Nu direkt. Jag låser upp. Men täck för lite för fan, jag vill inte se ditt package mer än nödvändigt, ok?"
Ovetandes om vad som ska ske tittar han mot dörrens handtag och mig då jag lirkar upp låset med en nyckel... Zige kommer in från väggens kant och slungar in en halv jävla ICAkasse stor snöboll rätt i knäet på honom! *SPLASH!*
Den lade sig så den täckte alltihop. Klockren träff! Och vi vek ju oss tvärdubbla i våldsamma skrattattacker. Trodde för ett tag att vi skulle bli vräkta. Ett av de roligaste pranks vi någonsin gjort ihop.

Natten var oerhört sömnlös och kantades med spontana asgarv från Zige och mig. Han skrattade till och med sönder en gästsäng.

Frukosten. 2 ägg, en stor tallrik frukt och filmjölk, 1 stor bit bröd med massor av bacon ovanpå, 2 glas juice, en halv banan,några muffins och en kopp kaffe med mjölk. Ville inte reta upp magen i onödan.

Så dagen för tävling kom och jag torskade även min andra match. 10-8.
Den var ordentligt jämn. Killen var minst ett huvud längre, så han hade långa, utdragna sparkar och slag. Det stoppade inte mig. Tyvär lyckades han hålla kvar mig på golvet mot slutsekunderna. Hade jag haft några sekunder till skulle jag ha kommit ut och kunnat slänga in en träff i magen på honom. Fast det fanns inte tid.
Sammanfattningsvis är jag rätt nöjd med min insats. Är inte mycket av en tävlingsmänniska när det kommer till kritan. Så nu gällde det att pusha Jens till guldet. Vilket gick fantastiskt bra.
Sådana är vi på NKC. Kommer det en ny talang och visar sig duktig så ställer alla upp och hissar, pushar och uppmuntrar personen i fråga till att ge det lilla extra, att gå hela vägen ut och köra 100%. Något som Jens verkligen lyckades med. Har aldrig sett honom köra såhär bra. Men vi alla trodde på honom rakt igenom Nordic. Och skåda honom här. Nordic Cup-mästare i -69kg, vägde in på 61. Respect.

När jag såg honom vinna var det inte avundsjuka som slog mig, utan en ren känsla av glädje och stolthet. Fy fan vilken prestation. Lätt glasartad blick hade jag och fick en jublande high five från min guldbeklädde klubbkamrat som alla tror är min tvilling. Jävlar vad kul det var att se!
Men det bästa av allt var att se honom lägga på sig sitt vita bälte då norsken kom förbi. Hehe. Jens har tränat i 5 månader och spöar motståndet. Jag förutspår att han inte kommer behöva gå dragandes med sitt vita bälte särskilt länge till...

Det var verkligen en fröjd att se. Han visade inte ett uns av trötthet förrän vi hade åkt halvvägs hem till Nybro heller. Makalöst.

Själva hemresan var också en skrik-och-panik-komik-resa kantrad med lama skämt och "peek a boo", Earth Hour-förakt och team spirit. Vilken road trip.
Nordic Cup 2010, passa dig för oss.