SamInTheory

Det går nästan inte en dag utan att jag tänker på vad jag vill göra.
Vad jag ska bli. Hur jag ska nå dit. Vägen, målet, alla hinder, tiden.
Tiden är min fiende och min lärare.

Jag ser mig själv hållandes dödskallar i svart diabas, förvrängda ansikten i marmor. Änglar och demoner, precis som Bernini. Jag har fått mycket inspiration ifrån den abstrakta konsten. Samtidigt som jag lider av perfektionism i mitt skapande. Jag blir ibland mycket upprörd över halva millimetrar när jag i själva verket får ha en felmarginal på 4mm. Alla kanter ska vara tydliga, vinkelräta eller väl rundade och snygga. Inga defekter får synas, eller helst inte finnas alls.

Jag gjorde en sten i ljusgrå granit till Ronneby kyrkogård. Gradad framsida och råhuggna kanter. Tror måtten var 90 hög X 50 eller 55 bred. De kanterna blev absolut perfekta. Varje gång jag går förbi den stannar jag till, stryker handen över den huggna toppen och nickar för mig själv. Det här blev riktigt bra. Hoppas ingen ser det bara! Då undrar de nog vad som förssiggår.
Jag har en annan som är ett riktigt trumfkort. Den polerade, hjärtformade naturstenen. Både Leif och jag stannar varje gång där vid och står tysta ett tag. Den kunde inte blivit bättre.

Så många idéer, så lite tid.
Samtidigt som jag vet att jag utvecklas i god takt här i Sverige kan jag inte komma ifrån att denna marknaden är så tråkig. Ingen beställer något utmanande längre. Vad mycket roligare det hade varit att syssla med det här för 100 år sedan. Då folk inte bara tänkte på pengar och leverenstider. Det tar död på arbetsglädje. Om några år är det ett sedan länge glömt begrepp. När maskinerna tar över. Men en maskin kan inte göra allt, än.