SamInTheory

Efter den något misslyckade gäddjakten var jag och Emelie hos hennes farmor och farfar i Kroksmåla för att plocka björnbär. De bjöd på kroppkakor, vilket jag inte äter, så till mig hade Maj-Lis gjort en ost och skinkpaj. Smarrigt.

De var tvärsäkra båda två att några björnbär det fanns minsann icke! Men vi visade dem.

Stora, saftiga och lockande bär!

Emelie tyckte inte om att krypa bland taggar så jag fick ta den smällen. Inne bland de allra värsta snåren finns ju givetvis de allra största och finaste bären. Damn it!


Gollum goes Björnbärsärkargång. Bara de finaste bären duger.


Så söt. Så oskyldig.


En hel del bär blev det! Sylt och paj!

Dagen efter STCCfinalen steg jag upp innan 5 på morgonen för att hämta Björn och åka ner till hans båtplats på Verkö i Karlskrona skärgård. Vid 06:20 var vi ute på havet, spöna laddade. Nu gällde det bara att leta upp ett par bra grund med fina fiskar i.

Första stället vi testade låg vid Lyckebyåns utlopp. Kastade några kast med 4-play wobblern, fiskade av och ankrade upp 40 meter längre fram. Det gav resultat nästan direkt. Björn landa en liten gädda. Säkert under 2kg, men fisk iallafall. Nästa kast jag slängde ut högg det direkt, men jag hann inte kroka. Fokus! Vattnet skvätte åt alla håll. Riktigt fint fiske med swimbait som inte går så djupt!


Savagear 4-play Swim and jerk på Savagear spö med shimanorulle & flätlina. Kvalitét.

Efter några om och men begav vi oss inåt. Hittade ett ställe som kändes bra för Spöket.


Björn fjuttlar med Spöket.


Resultatet blev en liten skitgädda för min del. Sedan gav det inte ens ett hugg till på hela dagen.
Inte efter att Bias kom inte! Mr. Skvätt och skrik, hehe. Fast det är kul att se honom ibland. Han är lite klantig ;)


Sammanfattningsvis för hela fiskesommaren är: Skitfiske! EN enda bra sak har inträffat för min del. En riktigt fin, fet gös som jag drog upp i Törn under den varmare delen på sommaren på en Rapala X-rap, gul/orange. Vi vägde den aldrig, vilket jag ångrar. Den såg rätt ond ut. Min första gös.


Hemma återstod den tråkiga biten. Tvätta dragen. Senast jag glömde det hade jag 5 rostiga drag och ett inte allt för friskt humör.


Men så dåligt är inte humöret att jag inte försöker igen.
Framöver blir det Kalmarsund med Danny Boy och en vända till i Regnbågsdammen med Björn och Bias. Mot våren blir det införskaffande utav Jerkbait-utrustning. Det ser jag fram emot! Ett BFT-spö och en kraftfull Ambassadeur-rulle i 5000-serien och ett par Buster Jerk, sen är jag hemma!

I lördags var jag med Jens uppe på Mantorp park och beskådade STCC-finalen.
Hela resan var sponsrad av Rydbergs bil, så vi hade VIP-kort och med det följde flera fördelar. BRA platser, gratis käk och en väska med lite prylar inuti. Allt var bra.

Kraschen som kastade Thed Björk och Janne Flash ur tävlingen.



Två missnöjda racingförare lämnar banan


Kraschen gjorde Tommy Rustad till segrare med lika poäng mot Björk, 94


Det gick undan mer än en gång. Ett svagt uppträdande visades i Carrera Cup. Två eller tre varv och en allvarlig olycka gjorde att loppet ställdes in och förare X vann. Inte en allt för glamorös seger.


Boven i dramat; Prins Carl Philip Bernadotte i sin banpreppade postbil


Och, den drabbade. En ambulansfärd med stödkrage rikare. Som tur var verkade läget under kontroll.


Nu kommer jag till det roligaste. Jens och jag myglade oss in som påstådda tävlingsvinnare för att åka med Biogas-bilarna. Volkswagen Scirocco Biopower. Lättad, gasad och slicks. En frän bil med ett riktigt fränt ljud.

Jag fick åka med Fredrik Ekblom, tråkigare har jag haft förut! Härlig snubbe

Så; där stod vi; i en kö som vi inte hörde hemma i- väntandes på hjälm och våra ben skakade av nervositet. Tänk om någon kom på oss?! Sedan var det vår tur! PJOFF! Iväg åkte vi. Jag skrek av lycka. Satt fastgjuten som en stenstod i passargerarsätet medan bilen gasade på och bara njöt. Pratade lite om bilen med föraren och koncentrerade mig på hur han tog kurvorna. Fränt.

Efteråt slet vi av oss våra hjälmar, hoppade av lycka och skrattade högljutt. Stack iväg och sågs inte till längre. Vi mötte upp vår tredje VIPkund, Johan och begav oss hemåt. En fantastisk upplevelse jag säkert inte kommer glömma!

Väl vid parkeringen upptäckte vi att det var tvärstopp. Bilen framför hade stått stilla i minst en halvtimme och vi var längst bak. Säkert 300 bilar mellan oss och motorvägen. Då kommer Jens på att vi kanske kan göra en fuling. Han går ut och tittar, kommer tillbaka. Sedan tittar vi båda en sista gång och hittar en enda liten lucka där en fet kärring i nån jäkla Opel satt, vilken vi bad flytta. Hux flux: först i ledet! Ute på 4 minuter. Mygel 4 life!

Denna hösten drar det igång med nya, härliga serier.
Nyligen spanade jag in säsong 2 av "How not to live your life". Vansinnigt rolig och pinsam, brittisk humorserie om Don Donovan (a.k.a the dickhead) som det inte riktigt går så bra för. Eftersom han är en egocentrisk skitstövel.


Se den här serien. Seriöst. Den är skitrolig!
P.S -De andra är inte så dumma de heller ;)

Häromdagen drog också Family Guy, American Dad och The Cleveland Show igång. Alla av underbara Seth McFarlane. Saken att Seth tog sitt efternamn av släktens fyllo som alltid var så kul på alla släktträffar gör ju honom nästan ännu roligare. "HAHAHAHAHA! I forgot how funny I am!"

Ja, just det! Så kommer Dexter tillbaka och Californication. Herregud. Så mycket bra just nu. Det är nästan något varje dag. Supernatural har börjat igen och så upptäckte jag och Emelie Royal Pains som var en rätt skön läkarserie om en privatläkare on demand i Hamptons.

Nu är jag trött på det långa håret. Seriöst.
Innan, när jag steg ut ur duschen, kollade mig i spegeln, såg jag ut som den australiske surflegenden Mike Flyp. Nu liknar jag mer en full och väldigt illamående Per Moberg. "Vad blir det för mat?" - Skit du i det, ungjävel! Var är mina byxor!? Ur vägen för fan. Låt mig va era schatans blodsugare. Ni är inte mina barn, jag ville aldrig ha barn! Väck!

Frågan är om det är värt att bry sig. Se hur långt det kan bli. Håret på huvudet alltså.
Mest frustrerande är tiden det tar att göra frillan "OK".
Förr tog det 30 sek och det var "Sweeeet". Nu får jag kleta och smeta i 5 minuter innan det ens blir en dålig hårdag.

Emelie köpte en mössa med texten "Bad Hair Day" på. Kanske skulle jag beställa en likadan?

Björn och jag skulle fiska idag.

Vädret kunde inte bli bättre. Regntunga moln, vind och en allt uppklarnande himmel.
Jag kan riktigt se för mitt inre öga hur storgäddorna vaggar vid grynnorna i skogssjön där båten ligger belägen. Precis just nu. Men så dök Johanna & Andy upp i bilden, Björns syster med fästman. De bor 23 mil bort och spontanbesöker Vissefjärda. Det kallar jag familjevärderingar! Eller rent galenskap.

Jag kan egentligen inte vara sur på honom med tanke på att han förmodligen inte hade helt många fingrar i den här syltburken. Men det grämer mig ju lite. Så nu ska jag ner till willys och köpa glass så jag kan göra blåbärsshake med Emelie och glo futurama, medan jag bestämmer mig huruvida jag ska ge mig ut med Bias på sjön istället. Han säger nej ungefär 1 av 72ggr när det gäller fiske. Iofs. säger han sällan nej vad fan vi än ska hitta på, vi grabbar, när som helst så det är väl i hans natur helt enkelt. Men jag tar fan inte ekan. Inte själv, inte ekan.


Nu bär det av till Willys. Adios och skitfiske på er!

Ha!

I måndags kom jag till jobbet och såg en makalös syn. Det var städat i fabriken!
Leif hade röjt undan alla gamla brädor, stenslagg och skit som legat längs med fabrikslokalens väggar. Det var renare än jag någonsin sett det. Och vad är så speciellt kul med det här? -Jo! En bekant till Leif kom på besök, tittade in i fabriken och sa, på fullaste allvar, "Ah det är ju bara att slå igen, satan vad här ser ut!"
NinjaLeif uppskattade inte den kritiken.

De kommer från arbetsmiljöverket någon gång i veckan och ska göra en bedömning.
Min avdelning är ren iallafall. :)

Nu är semestern slut och arbetslivets börda har återkommit.
Den senaste veckan har Emelie varit i Rånäs (nära Knutby) hos sin pappa och gått lös med motorsåg och vinkelslip. Det har varit en sådär vecka för mig. Höjdpunkterna var: Fiske med Danne, öla med Tomas och American Dad med lillebrorsan. Resten har varit nja. Samma gamla tugg tycker jag.

Hur som helst.
Emelie och jag ska in till Kalmar och gå på IKEAhelvetet. Se om vi hittar något kul.
Tror bestämt att vi båda är på jakt efter samma sak. Förvaring! Det börjar bli panik som smått här. För mycket skit som inte ska vara framme är framme av den enkla orsak, de har ingenstans att ta vägen... Förutom på mitt köksbord, skrivbord eller vardagsrumsbord.
Kanske vore det bästa att satsa på en byrå som ser ut som ett bord. När du lägger saker på den så trillar de ner i ett fack och läggs prydligt på sin plats. Ska höra med Dan om inte han kan snickra ihop något sånt till mig. Gärna i gjutjärn. Svartlackat.

Köpte ett på tok för stort bockhuvud som jag inte vet var det ska stå än. Det var jävligt snyggt, inte så dyrt och tja... ganska stort. Kanske på min nya bordsliknande byrå.

Under tiden jag har skrivit det här har Emelie hunnit sminka sig. Nu kan det vara dags för mig att göra mig i ordning.

Dagarna innan semestern drog igång var hektiska.
Massor av specialjobb var inpressade på det redan pressade schemat. Med en man mindre innebar det slit som ett djur. Det började med det helpolerade hjärtat i svart diabas. Jag sågade, slipade och polerade framsidan och NinjaLeif gjorde sidorna. I all hast och med fast polertrissa blev resultatet på kanterna kanske inte det bästa, men för min del var jag rätt nöjd. Är jag rätt nöjd är kunden jävligt nöjd. Det är en bra givare.


När den väl var gjuten och klar skickade vi in den för textning. Hyffsat blank.
Slutresultatet.



Jag och Dan monterade den och stenen finns att beskåda på Gullabo kyrkogård.
Fotot är taget veckan efter och ägaren tyckte tydligen att en tomte kändes okej såhär till sommaren...

Under tiden har jag haft min jungfrufärd med pelare. 10st närmare bestämt.
"Ah! Det klarar du!" sade Leif. -Ja...h... visst mumlade jag och satte upp dem.
Det jobbiga är att lutningen måste vara precis rak, eller så rak som det går. De får absolut inte se vågiga ut. Vilket kan vara nog så jobbigt då jag var tvungen att hänga mig på en träbalk och svarva med diamantbrynen för att jämna ut ämnena till att börja med. Men det gick till slut.


Grovslipad fot och finslipad krona (Svart Diabas)

De andra i Impala-granit skulle poleras. Tog nästan 3ggr så lång tid.

Också hyffsat blank, och mörk!
Såhär såg de ut tillsammans

2 par pelare till 2 gravstenar.
Sammanlagt 6st impala och två diabas

De ser nästan identiska ut. Men vid varje krage måste det spela några millimeter. Annars är det inte hantverk längre. Även två i Röd Vånga-granit fanns med. Ingen favoritsort direkt. Massa hål och så brukar de bli bleka. Dessa blev ovanligt mörka dock. Tack vare en extra vattenpolering kanske.

Chefen var nöjd iallafall. Trots att de tog mig nästan en dag extra att färdigställa dem.
Här ligger nog ca 60.000:- (de två svarta inräknade) i kostnad för kunden.
Vi säljer dem till ett annat huggeri som sedan tar ut en ganska kraftig höjning.

Jag maskinpolerade vidare på en liggare och handpolerade, med handbrynen, kanterna på en gravsten. Det var ett fasligt gnuggande. Ni som haft kul med er själva med sådär bra resultat ett par gånger kanske vet vad jag talar om. Gnugg, gnugg, gnugg och knappt något som händer, men sedan jävlar! Då är det blankt överallt! Det var jävligt drygt. Men fint blev det.
Liggarens yta blev bara halvklar tills jag gick på semester. Jag hatar att lämna saker oavklarade.

Maskinen som ligger till höger är lite av min bästis på jobbet. Men den har en tendens att tjura och ge våldsamma elektiska stötar om du startar den och inte håller stenhårt i handtagen. (600 små stötar i sekunden typ) Antagligen har det att göra med att den går på elektricitet och vatten passerar igenom... Obehagligt är det hur som helst. Men det killar skönt i fingrarna.
Är det att vara masocist? Att gilla när det gör obehagligt ont? Att vända det obehagliga till en lätt pervers förvridning. Eller är det så att jag bara biter ihop och tar skiten för att jag är man?

För nästan exakt en vecka sedan hängde Jag och Björn med Olofsson, Henke och Danne till Sonispherefestivalen för att se Metallica m.fl. Scenen var ett väl intrampat Hultsfred. Mulet, regnigt och trångt. Men det gjorde inget. Vi plöjde oss igenom tiden med några öl var. Åbro. Fy fan. Värre öl finns knappt. Skulle kanske vara de farsan köpte på ÖB härom sommaren... Det fanns inte så mycket att välja på. Det var Åbro, eller... Åbro. De var åtminstone kalla. Om Metallica var bäst på festivalen så var Åbro sämst. Det är som utspätt vatten med euroshoppers kolsyra och kemiskt framställt aromämne. Blask!

Mer blask väntade i tid till Meshuggah skulle spela på Scen 2. Fast det kom från ovan.
Vi hade redan diggat till Lamb of God som enligt mig var festivalens tidiga uppåttjack.
Väl till Machine Head var regnet mer ett vattenfall än ett skyfall. Då stod jag med Jens i kö till klätterväggen. Inte kunde jag tro att det gick bra att klättra i 14håls stålhättakängor, men det gjorde det! Kom upp på ett kick! När vi klättrat där bröt helvetet löst på riktigt- Jens skulle rida på den mekaniska tjuren och ja, jag filmade allt! 30 sekunder stod han ut, dumjäveln! Sedan ner i en något fuktg luftmadrass.

Björn, som varit och handlat käk, mötte upp mig lååångt senare där bredvid och vi begav oss mot Jimmy och C/o's tält för att invänta kvällens höjdpunkt. Det var inte helt lätt att ta sig dit med den vägbeskrivning vi fått, eftersom de gjorde en spegelvänd beskrivning av vart vi skulle. Jag gissar på att det kostade oss ca en timme i onödigt vandrande.
När vi väl fick syn på dem hade vädret lugnat ner sig och vi fick till och med varsin stol att sitta i. Lyx! Där satt vi i några timmar å drack grogg med Jimmy & Helena, Ulrik, Emelie och Tobbe och givetvis Danne, the Mailman och Sara. Det kändes väldigt bra att dissa The Hives och tiden gick rätt så fort fram till 23:45.

Spelningen inleddes med bra gung direkt och "Battery" slamrade ned över oss. Men när de tände igång "One" kändes eldarna hela vägen bak till oss. Marken skakade och himlen brann. Det var kärlek rakt igenom!



De spelade mycket nytt från Death Magnetic bl.a "The Day That Never Comes" som var ruskigt bra live, ett skönt solo av Kirk och lite från Black album. "Sad But True" och "Enter Sandman" varav den förstnämnda var mycket, mycket bra. Allt var egentligen jävligt bra! Till och med "Cyanide" som jag tycker är lite enformig...



Det är svårt att säga vilken låt som var bäst. Det går nog inte. Upplevelsen var allt. Nu har jag gjort det. Fan att det skulle ta mig så många år innan jag fick tummen ur arslet och åkte med. Det är det enda jag ångrar. Att jag inte sett dem tidigare...

I helvete jag ger mig så lätt. Men tid tog det.
Ångest, skrivimpotens och en karatefylla senare så är jag tillbaka!

Denna gången tog det lite väl lång tid. Dumburken, som jag kallar den, datorn, har varit stående hos Nisse hur länge som helst och nu, härom dagen var jag på besök. Nisse visade som vanligt upp sina bländande datorfixarskills och jag nickade lite. Mmm... BIOS, BIOS. en hel del av alltihopa fattar jag ju, men en annan har ju inte riktigt samma erfarenhet som "Strikah" tyvärr. Det känns hur som helst härligt att ha datorn omformaterad. Att installera om program är faktiskt jävligt kul. Alla har ju nya, fräscha uppdaterade versioner med nya tillägg m.m. Det enda jag riktigt, riktigt ogillar så är det nya msn. Ful design, idiotiska nya funktioner jag aldrig kommer använda och så har de flyttat visningsbilden till vänster. Varför då?! Den var väl bra där den var? Äsch! Ska ni ändra något, gör det bättre, inte sämre eller obefintligt.

Nåväl. Det är lite svårt för mig att börja när jag har så jävla mycket som har hänt. Massor med bra. En hel koffert med bra faktiskt. (Lyssnade på just den låten idag. "En koffert med bra", framförd av gamla hederliga "Cocos Palme", rekommenderas INTE. Du kommer inte gilla den iallafall) Så har det hänt lite halvbittra saker, men det är små bagateller så de skiter jag i.

Idag har jag varit iväg i Karlshamn med Chrille och Bias för att handla fiskeutrustning. Fiske är en avsevärt dyr sport med tanke på att en wobbler (vilket är typ det enda roliga att fiska med enligt mig) kostar 100 - 300:- st. Dra det mot en golfboll, snobbjävel. Nu är jag inte en sådan klantig fiskare att jag luffar bort en massa drag i parti och minut. Men att bunkra upp är lite a och o. Ha många olika sorter. Så kom det sig att vi tillsammans köpte utrustning för runt 3000:- och det var i princip bara wobblers. Suget på att dra ut är enormt just nu.

Datorn har kraschat. Troligtvis för gott denna gången. Så. Vi ses om ett par månader. Eller om ett par dagar. Whatever.

Driftstopp tills vidare.

/Management

Idag satte jag tänderna i en rikitg otäcking till dokumentär.
Det hela började med att jag som vanligt tittade på Niklas Mat i SVT Play. Det var lite väl pretentiöst i detta avsnittet som var inriktat på klimatsmart mat. Men väl intressanta recept och en underhållande show.
För att komma till saken. Niklas nämnde något om en dokumentär på youtube, som skulle vara sevärd. Det var den.

"Unser täglischer brot" börjar med en kille som spolar golvet i en köttfabrik och slutar i en annan köttfabrik.
Från gris, till ko. Just de två var mest intressanta, och upprörande att se. Inte för att jag hade någon naiv illusion om att grisar eller kor fick en "human" behandling innan jag såg denna. Men wow! Det var som fan! De har maskiner till allt. Vad sägs om en maskin som slungar iväg 5-7st levande kycklingar/sekund ned i plastbackar för transport. Ett jävla kacklande må jag lova! (Hela den processen var rätt tragikomisk att se faktiskt) Eller "trädkramaren" (den var faktiskt jävla finurlig!). En stor hävarm som är kopplad på en traktor, tar tag i ett fruktbärande träd, i detta fallet olivträd, och skakar till det så pass kraftigt att alla de små oliverna trillar ner på marken. Färdigt! Nu ska bara någon plocka upp dem också. : )

(Sök gärna upp dokumentären "Our daily Bread" på tuben redan nu)

Grönsaker är ju rätt kul. Och bekämpningsmedeln som de besprutar med är säkra, eller? Kommer in en snubbe i skyddsdräkt, handskar och andningsmask och besprutar ett par tusen plantor med paprika. Nästa scen har vi en baltisk lågavlönad snubbe som mekaniskt plockar av de vita paprikorna från rankorna, i bar överkropp! HA! (Nu vet jag ju att de inte kanske är så farliga ämnen och att de har skyddsdräkter för att inte andas in en överdriven dos av skiten, jag är inte dum i huvet. Men det ser ju rätt komiskt ut...) Men jag är inte avundsjuk på någon av de arbetare som dokumentären visar upp. Den mest komiska, på ett bisarrt och vedervärdigt vis måste nog varit bruden som satt på en stol, tuggandes tuggummi klippte hon av grisfötterna med en stor mekanisk plåtsax ifrån de grishalvor transportbandet förde med sig. Mer robotliknande människa har jag inte sett sedan de där två systrarna var och tränade jujutsu med oss på NKC. " La la la laaa... En grisfot, två grisfötter.... ettusenetthundratrettiosju grisfötter... Undrar vad jag ska ha till lunch idag..."  Och där kommer ironin tillbaka. De har en lunchrestaurang. Vad äter de där? Jo, KÖTT! HA! Härdade jävlar de där slakteriarbetarna måste jag säga. Farsans käring jobbade på KLS, Kalmar Läns slakteri innan. Sedan dess äter hon till exempel inte korv. Hmmm... Referenser?

(Åh, jag är så arg just nu. Denna jävla skitsida skickade mig tillbaka till startsidan efter att jag tryckt "Spara som utkast" så att en sjuhelvetes massa brödig text försvann. Ingen möjlighet att gå tillbaka fanns heller. Glöm ALDRIG att kopiera! Gärna en 17, 18 ggr. Nu är i princip hela min slutkläm förstörd, bortglömd... och resultatet blir som följer...)

Näe. Jag orkar inte. När jag väl är "In the zone" blir allt bara en improviserande åsiktsbesprutning och det kommer direkt från hjärnan, rakt ner till tangentbordet, in i bloggen, med ettusentrehundra kilometers fart och det är äkta. Fast med tanke på dagens intag av media kanske det passar med lite halvmesyrer.

Kliché kliché ifall jag hade sagt: Vart är vårt samhälle.... *KRASCH STOP OCH AVBRYT!*
Näe. Vi är inte på väg någonstans. Detta har pågått i flera decennier. Och vi människor har en talang. Vi kan blunda för det mesta. Vi ser inte för vi vill inte se. Men denna dokumentären var som en riktigt bra skräckfilm ska vara. Så pass psykiskt besvärande att du vill stänga av, men så fängslande att det inte går att stänga av. Ingen bakgrundsmusik, inga kommentarer, bara film och ljud. That's it. 9 delar á 10 minuter.

Detta är vad som händer när producenter bli för stora. De vill förstås skära ner på varenda kostnad. Inte för att vi kunder ska få en billigare slutprodukt. Så dum är du väl inte att du gått på det gamla beprövade argumentet? Nej. Blott för att tjäna mer pengar på mindre produkt, snabbare.

Å så alla dessa tillsatser. Suck!
I över en månads tid har jag hållit på att handla lite annorlunda. Det är faktiskt ganska roande att gå ut i butiken på E-nummerjakt och E-nummerslakt. Jag brukar vara lite diplomatisk med vissa varor då jag tänker konserveringsmedel schmonserveringsmedel, men det är förbryllande svårt att hitta tillsatsfri mat. Jag läste i en bok häromdagen en bra fråga. "Varför tillåts dessa smakförstärkare och andra tillsatsämnen i vår mat men inte i våra husdjurs?" Svaret, var lika enkelt som självklart. Vi har ett val. Vi kan välja vad vi stoppar i oss.
Så tänk på det när du köper en skagenröra till din grillkväll med 22 E-nummer i som inte ens din gamla kemilärare kan uttala utan att klia sig kraftigt i skalpen mumlandes: "p-hydroxibensoesyramtylesterns natriumsalt, betylhydroxitoulen, say whaaaat!?"

Frågan är bara om vi verkligen behöver ha såhär låga priser för att människor ska ha råd att leva? 
Det vet i fan om jag går på. Vi ägnar mindre tid på att handla vår mat, mindre tid på att laga vår mat än någonsin och framför allt så lägger vi ner mycket mindre av vår totala inkomst på matvaror än vad vi människor gjorde förr. Fast jag ska vara ärlig och påstå att det svider i min småländska själ ibland och KRAVmärkt kött anser jag mig inte ha råd att köpa. Fast egentligen har jag ju det, om jag vill. Alla är vi hycklare, så även jag. Men ett steg är taget och snart kanske f.d lyckliga kor skriker i min stekplåt när jag gör en mycket lättstekt oxfilé eller kokar en gryta av ordentligt hängmörat nötkött.

Vem lagar maten på din tallrik? Personligen lagar jag min mat själv, för det mesta.
Det händer ju att en gästkock dyker upp titt som tätt...

Igår var jag uppe hos Mattias. Var egentligen inte alls sugen på att gå på någon jävla fest över huvud taget. Men jag behövde snacka av mig och så var jag så sjukt sugen på Tom Collins, lite sällskap och tja... Ingen annan kunde ju offra lite tid, så det blev Kungshall trots allt.

Det är lätt att bli överdrivet ambitiös ibland.
Jag kokade sockerlag själv, pressade citroner. Allt för att få en riktigt bra Collins.
För ironins skull tog jag en av Mattias kvarglömd Tom Collins drink mix-flaska och hällde ner satsen i.
3 delar pressad citron och 1 del sockerlag. Perfekt. Döpte om den till Sam Kollins, knyckte en kruka mynta och hoppade in i taxi Ida. Taxi Ida är någon av Nisses bilar som han aldrig kör själv. Denna gången p.g.a. alkoholintag.

Väl uppe märkte jag att Mattias hade skaffat katt. Inte för att den hoppade upp och slickade mig i ansiktet utan för den vägg av kattpiss-stank som mötte mig. Vet inte om den släppte sedan eller ifall jag gick in i what ever-mode. Men den avtog snart.  Fönsterna kanske hjälpte trots allt.

Jag hällde upp en Collins, tog en klunk och det var som om planeterna slutade rotera. Allt blev tyst för en bråkdels sekund och njutningen var brutal. Sedan fortsatte svammlet.

Kvällen pågick och Kim dök upp. Han hade träffat nån tjej i Kalmar och var skithungrig. Mattias gav honom en banan och jag gav honom en mycket liten stänkare.
"Vad fan har du gjort?"
-Träffade en tjej i Kalmar. Har inte ätit på hela dan
 -Du är en idiot. ...Eller så är hon en idiot.
-Va?

Det dracks vidare. jag piskade myntakvistar och slängde ihop några mojito's. Började genast tänka på Family Guy. "It's not a gay drink. Mojito... Mo-jito...." Roth roade oss som vanligt med sitt skägg som aldrig tycks sluta växa.


Framåt 1 kände jag att nu var det dags att dra en klyscha å bege mig.
Lillebrorsan å jag knatade neråt, genom parken och upp till mig.
Somnade framför Futurama efter kvällsmålet och denna dagen har varit sjukligt tråkig. Allt känns tråkigt.
Men det skiter jag i, för imorgon är det måndag och måndagar är fucking awesome!

Jaha. Nu har det varit ett bra mycket för långt tag sedan det skrevs av mig här.
Kommer bli ändring på det serru... Vare sig du vill eller inte. Men det vill du.

Vad har hänt sedan sist? "Vad har INTE hänt sedan sist?" kanske vore en bättre fråga!?
Oh boy. Sommartider nalkas och bilen är uttagen. Nu kommer jag ha råd att äga den iaf.
Även om den på dagen jag skulle ställa på honom var totalt urladdad.
Det visade sig senare att batteriet var ju för fan helt jävla dött. Det gick inte att ladda.
Så nu har jag letat efter batterier i hela distriktet. Men det ser inte bättre ut än att jag får dra på mig ett för 1300 spänn, vilket jag tycker är ganska mycket, förlåt, jävligt mycket pengar. Nästan en 1/10 av min lön.
Särskilt dyrt när både skatt och försäkring tillkommer på dryga 2000:- Fuck this shit.

Trots motgångar med bilen och en svackande träningslusta har jag kvar min livslust.
Obotlig optimist är min stämpel för livet.

För övrigt har jag återupptäckt serien True Blood och ser nu om den, kollar väääldigt mycket på American Dad, vilket är den roligaste serien just nu. Bättre än Family Guy. Sistnämnda var faktiskt mycket bättre på tidigare säsonger. Men det var riktigt bra sist! När Stewie gick på anabola. Jesu tid... :D

Bäst av allt är att jag har en ny TV-kamrat att se alltihopa med. 
Bara att plinga på och säga "Got milk?"

Nu har jag fått klartecken av NinjaLeif att göra min första skulpterade stentavla.
Motivet i fråga är en klassisk form. En etruskisk krigshäst med.
Jag har valt att göra bogen och käkpartiet kraftigare för att få en mer dominant form.
Manen skall vara rest som på en centurion och mejslade skåror i.
Hästen kommer inte bli lika lång som en traditionell sådan, men nog så majestätisk.
Hur detaljerad den kommer bli, har jag ännu inte bestämt. Men här gäller snarare minimalistiskt tänk än små detaljer. Dessutom kommer den se lite mer råare ut på så vis.

Själva processen har jag redan arbetat ut i huvudet.
Formen skulpteras fram med hjälp av mejslar så att motivet buktas ut. Ca 1 - 1,5cm (Så hög som möjligt för en mer levande design), varpå jag slipar och rundar till formen. Plattan den vilar på kommer bli försänkt. Den ytan ska pikas ner. Här är valet av material av stor vikt. Ett hårdare material som svart granit kommer ta mycket lång tid att formge och arbeta ned, medan ett mjukare kommer att kräva stor precision och försiktighet. Jag har redan ett 55x28x21,5cm stort marmorblock som jag räddade från skrotbacken innan stenbilen hann stjäla det ifrån mig och göra det till menlöst marmorkross. Den skulle kunna funka. Trots att det är en rätt brutal rand igenom. En spricka. Men det ämnet behöver jag inte betala för. Det har jag ju faktiskt tagit från skrothögen. Så NinjaLeif godkände det och vi är game. Han ville jag skulle börja på det redan idag, men det hann jag ju såklart inte. Kanske gör jag en mindre tavla till att börja med. Bättre att gå på det svåra först och lära sig det, så blir enklare ting per automatik. Så har det varit för mig tidigare, och kommer säkert förbli på så vis.

Det är en jävligt fin marmorsort den där. Carrara blanca från Italien. Den vitaste som pengar kan köpa.
Men jag vill ha en mer antik look, så i så fall måste jag förstöra den lite.
Tanken är att skapa en brytning. Hästen ska vara finslipad, eller polerad, medan ytan bakom ska vara rå, efterhuggen, krysshammrad eller kilad. Ska experimentera med det vidare då jag bestämmer djupet.

Kan ju bli ett passande konstverk för mig, med tanke på min hästreferens. *Njiiiiiiiiihaaaaaaa!!*

Idag har jag fan varit duktig. Städningen är klar. Nu är bara fönsterna klara. Vilka Emil kommer hit och putsar åt mig imorgon. Jag har till och med hunnit med att måla påskägg, lyssna på två ljudböcker (WOW vad bra de var) och en hel del. Här är min kärleksfulla konst i dess renaste form.
De elaka äggen.



Personligen tycker jag de är mycket trevligt målade.

Och tänk dig själv hur underbart det känns att öppna kylskåpet varje dag
till synen av det här! Jag skrattade konstant under tiden de gjordes.


Här är de allihopa i sin fulla prakt. Fransmannen med läpparna blev lite
misslyckad kan tyckas. Men han gör sin roll i bilden han med.

"Oh no! They killed Rooster! You bastards!!!"

YAY! Upp till Nacka och slåss, tänkte jag.
Fast egentligen var jag inte så värst taggad. Jag ville mer testa mina nerver.
Såhär i efterhand visade det sig att jag fortfarande inte kommit ifrån min lilla scenskräck. Eller kalla det vad du vill, men jag har lite konstiga nerver. Sam, in spe, trodde att de skulle vara borta vid detta laget men i sista ögonblicket. När jag står på mattan och hoppar... Tittar jag min motståndare i ögonen och blir medveten om mig själv. Kejsarens nya kläder all over me. Min mjukhet tar av och jag måste tvinga mig själv att slappna av. Stäng av huvudet. Men då kan jag inte koncentrera mig på Martins coaching. Istället för en gyako riktar jag lik förbannat en mawashi geri emot norrmannen. Han får tag i ett ben. Går mot ett svep. Jag sprawlar. Skjuter ut benen, sänker min tydngdpunkt maximalt och trycker ner höften. Hans försök misslyckas. Vår klinch upphör. Killen kommer emot igen med en serie slag. Jag kontrar, slår slag efter slag emot varandra. Hamnar i ett par likadana sitser några gånger till och slutligen får jag ner honom på golvet med ett svepande bakåtkast. Min favoritteknik i del 2. Jag har honom i min guard. Han trycker sina mörka armar emot min mage i ett desperat försök att komma loss. Men jag har honom i ett järnhårt grepp. Redan då tänker jag: Nu har jag dig, danskjävel...
En ondskefull tanke bubblar upp i min skalle. Ett reflexmässigt beteende slår in och han blir en arm fattigare. Hans arm är min. Dansken, som egentligen är en norsk ifrån Kristiansand, sliter med båda armarna och försöker komma loss, men mitt grepp är brutalt och härdat i stenfabriken. Du kommer ingenstans, kompis.
I en graciös vändning skjuter jag min kropp i sidled, lägger benet ovanför hans axlar och drar av hela min kraft, min motståndares arm i en förödande juji gatame som får honom att vråla ljudligt genom hallen. Ippon! TRE POÄNG!
Fast det räckte inte till. Jag åkte ut med 14-10 mot en kille från Norge som jag trodde var dansk. Men det var det värt för ett så vackert armlås.

Humöret svängde lite. Jag var arg. Arg på mig själv för att jag inte lyssnade och gjorde vad jag skulle ha gjort. Min bakre arm är som en kanon ur ett TVspel. Ändå inte arg efter matchen. Det var ju inte hans fel. Jag vet vad jag måste förbättra. Det kommer kräva en del utav mig att komma tillbaks. Med tanke på förra tävlingens nederlag var det här en klar förbättring. Och alla erfarenheter lär jag mig något utav.
Formen har jag. Nu saknas bara fokus och allmänt "no fear". Sedan står jag där med guldbeklädd hals.

Vägen upp var en resa i dionysiska mått mätt. Fast utan orgier och alkohol förstås.
Hur som helst. Det var humor. Ett tag funderade vi faktiskt på att hålla brottningsmatcher i bakre änden där handikappsliften var. Två rutor av den gröna mattan skulle åtminstone få plats. Bara rulla lite sådär. Uppvärmning. jag satt bak med Zige och Chrille till vänster om mig. De kollade på Henrik Dorsins humor och skrattade sporadiskt hejvilt åt hans underhållning. Det försiggick vitsar. Älgar i bastun, Bävrar i Amerika, Ålar som skålar. Allt möjligt. Skruven lekte peek a boo med Zige. Ju tröttare vi blev desto roligare hade vi. Inte ett uns nervositet gick igenom kroppen. Icke nödvändigtvis en bra sak, skulle det visa sig.

Skruven kunde tyvärr inte vara med. Hans vikt höll icke då klassen han skulle tävla i blev struken. Adam fick körtelfeber och därav strulet med den saken. Försök du att banta ner 4kg på mindre än ett dygn. Det går inte.

Jag och Jens flyttades ju upp till -69kg-klassen. Eg. ligger vi på -62, så lite större motstånd blev det för den sakens skull.
Väl invägda och klara, bittra över Staffans sits tog vi oss med nöd och näppe till hotellet, där vi utsvultna fick sitta och vänta en hel timme innan kyparen behagade komma in med vår mat.

Väl inne på hotellrummet, vid läggdags satte sig Jens på porslinet och skulle lägga tegel då Zige öppnar fönstret och skiner upp som en sol. Han kan inte hålla sig för skratt och förklarar sprattet för mig. Jens råkar höra tisslandet och frågar vad som försiggår. Kvicktänkt som jag är, kommer mitt svar: "Hahaha! Du måste se en så jävla rolig sak, Jens. Nu direkt. Jag låser upp. Men täck för lite för fan, jag vill inte se ditt package mer än nödvändigt, ok?"
Ovetandes om vad som ska ske tittar han mot dörrens handtag och mig då jag lirkar upp låset med en nyckel... Zige kommer in från väggens kant och slungar in en halv jävla ICAkasse stor snöboll rätt i knäet på honom! *SPLASH!*
Den lade sig så den täckte alltihop. Klockren träff! Och vi vek ju oss tvärdubbla i våldsamma skrattattacker. Trodde för ett tag att vi skulle bli vräkta. Ett av de roligaste pranks vi någonsin gjort ihop.

Natten var oerhört sömnlös och kantades med spontana asgarv från Zige och mig. Han skrattade till och med sönder en gästsäng.

Frukosten. 2 ägg, en stor tallrik frukt och filmjölk, 1 stor bit bröd med massor av bacon ovanpå, 2 glas juice, en halv banan,några muffins och en kopp kaffe med mjölk. Ville inte reta upp magen i onödan.

Så dagen för tävling kom och jag torskade även min andra match. 10-8.
Den var ordentligt jämn. Killen var minst ett huvud längre, så han hade långa, utdragna sparkar och slag. Det stoppade inte mig. Tyvär lyckades han hålla kvar mig på golvet mot slutsekunderna. Hade jag haft några sekunder till skulle jag ha kommit ut och kunnat slänga in en träff i magen på honom. Fast det fanns inte tid.
Sammanfattningsvis är jag rätt nöjd med min insats. Är inte mycket av en tävlingsmänniska när det kommer till kritan. Så nu gällde det att pusha Jens till guldet. Vilket gick fantastiskt bra.
Sådana är vi på NKC. Kommer det en ny talang och visar sig duktig så ställer alla upp och hissar, pushar och uppmuntrar personen i fråga till att ge det lilla extra, att gå hela vägen ut och köra 100%. Något som Jens verkligen lyckades med. Har aldrig sett honom köra såhär bra. Men vi alla trodde på honom rakt igenom Nordic. Och skåda honom här. Nordic Cup-mästare i -69kg, vägde in på 61. Respect.

När jag såg honom vinna var det inte avundsjuka som slog mig, utan en ren känsla av glädje och stolthet. Fy fan vilken prestation. Lätt glasartad blick hade jag och fick en jublande high five från min guldbeklädde klubbkamrat som alla tror är min tvilling. Jävlar vad kul det var att se!
Men det bästa av allt var att se honom lägga på sig sitt vita bälte då norsken kom förbi. Hehe. Jens har tränat i 5 månader och spöar motståndet. Jag förutspår att han inte kommer behöva gå dragandes med sitt vita bälte särskilt länge till...

Det var verkligen en fröjd att se. Han visade inte ett uns av trötthet förrän vi hade åkt halvvägs hem till Nybro heller. Makalöst.

Själva hemresan var också en skrik-och-panik-komik-resa kantrad med lama skämt och "peek a boo", Earth Hour-förakt och team spirit. Vilken road trip.
Nordic Cup 2010, passa dig för oss.

Jag har ont, lite här och var. Inte alls farligt faktiskt. Känns rätt så bra att ha lite småont, då vet jag att min kropp fungerar korrekt. Foten stukades i torsdags utav själva satan. Tur väl så fanns fotledsskyddet med i träningsväskan och tack vare det har Sam kunnat gå som vanligt redan kvällen efter träningen. Var sjukskriven från jobbet, eller ja, båda jobben, så det blir en fattig månad framöver. Särskilt med tanke på att varannan människa jag känner och bryr mig om fyller år denna och nästa månad. Har jag tur får jag ut 14 efter skatt. (Något du inte får berätta i Sverige, hur mycket du har i lön)

Jag var hos Lasermannen (Uffe) på morgonen idag och gick igenom ryggen. Hade bara hört en massa ont om hur brutal han var från Emil, så jag väntade mig en rätt bufflig, grov man som gillade att knyckla ihop folk som paket. Inte mig emot iofs, men... Att döma av min förvåning var det en mycket sympatisk och trevlig man som tog emot mig klockan 05:45 på morgonen. Inte alls som jag föreställt mig. Lite småprat, massage och mer prat sedan "KRASK!" ryckte han till i nacken så det lät likt ett decimetertjockt stycke pasta bröts mellan två kraftiga manshänder. "KRASK!" på andra sidan och lägg dig på sidan. Samma ljud, fast från ryggen, vända sig och likadan procedur där. Pang! Knak och krask! Min rygg är som en samling oregelbundna legobitar. Men fan vad skönt det kändes. Stående med armarna i kors, handflator på axlarna och andas ut. "RITSCH!" En karusell av kotor placeras om med en välbelåten min från min sida och behandlingen är klar.

300:- för att gå snett? Iallafall kändes det som att jag gick snett efteråt. Men det måste varit p.g.a jag var sned innan.

Han tyckte jag hade en macho jobb och det måste ju erkännas att Ulf inte är den första som säger.
Väl tillbaka på Granitslöjd mötte jag min halte chef, NinjaLeif. Vi tog genast tag i dagens rutin. Såga storsten med "precision". D.v.s. den absolut värsta såg-sömmen vi någonsin lagt. Något vajsing med klingan gjorde att den blev en centimeter fel och sågade genom det stora blogget mer som ett S än en rak, fin sömm. En hel centimeter! Vad fan!? När jag sågar med ögonmått så brukar det fela på kanske max 1 millimeter! "This shit is fucked up" Vad göra? En bit som skulle ta en dag att såga har tagit oss tre dagar p.g.a detta. Nu måste vi turas om att fräsa ner skivorna som blivit, manuellt... 85cm, 4mm åt gången. Varje spår tar 1 minut. You do the math. Tråkigare jobb kan du inte ha.

Allt var inte skandal iallafall.
Vi lyfte en enorm sten också. Det var precis vad jag klarade av. Hade någon lagt dit en golfboll hade den inte åkt upp en millimeter till. Väl vägd räknade vi ut den till ca 365kg. Så strax över 180kgs lyft per man. Tur att jag bara behövde lyfta den mer än några centimeter. Här är rätt handtag, fattning, och hur du håller ryggen inte bara A och O, utan leva med eller utan diskbrock. Så noggrannhet är ett krav. Blev lite sur på Leif som lyfte trots att han har skitont i benet. Men det är ju hans val. Egenföretagare har inga krav så sätt. Han kan ju stå och torrslipa utan vare sig skyddsglasögon eller andningsmask. Finns ändå ingen försäkring som skyddar honom. Jag hade varit mer försiktig.

Nog om det.
Smärta är en viss form av njutning och en sorts obehag på samma sätt som livet är kort och kärlek alltid är överskattad.
Ja just det. Fan också! Min katt har dött. I lördags. Linus Pinus. Han var döv, smal och knotig mot slutet. Svart och vit som en fågelskit, men han var min, han var vår och trots att han hårade av sig som en platinablonderad 40åring så var den katten en fin vän under min uppväxt. En och annan luftfärd genom storebrors fönster, en ifrån mitt med möjligtvis. Men nu är hans nio liv förbi. Farväl Linus, världens skyggaste lilla katt.

He said, 
"Son, Have you seen the world?
Well, what would you say If I said that you could?
Just carry this gun and you'll even get paid"
I said, "That sounds pretty good"

Black leather boots
Spit-shined so bright
They cut off my hair but it looked alright
We marched and we sang
We all became friends
As we learned how to fight

A hero of war
Yeah that's what I'll be
And when I come home
They'll be damn proud of me
I'll carry this flag
To the grave if I must
Because it's flag that I love
And a flag that I trust

I kicked in the door
I yelled my commands
The children, they cried
But I got my man
We took him away
A bag over his face
From his family and his friends

They took off his clothes
They pissed in his hands
I told them to stop
But then I joined in
We beat him with guns
And batons not just once
But again and again

A hero of war
Yeah that's what I'll be
And when I come home
They'll be damn proud of me
I'll carry this flag
To the grave if I must
Because it's flag that I love
And a flag that I trust

She walked through bullets and haze
I asked her to stop
I begged her to stay
But she pressed on
So I lifted my gun
And I fired away

And the shells jumped through the smoke
And into the sand
That the blood now had soaked
She collapsed with a flag in her hand
A flag white as snow

A hero of war
Is that what they see
Just medals and scars
So damn proud of me
And I brought home that flag
Now it gathers dust
But it's a flag that I love
It's the only flag I trust

He said, 
"Son, have you seen the world"? 
"Well what would you say, if I said that you could?"