SamInTheory

YAY! Upp till Nacka och slåss, tänkte jag.
Fast egentligen var jag inte så värst taggad. Jag ville mer testa mina nerver.
Såhär i efterhand visade det sig att jag fortfarande inte kommit ifrån min lilla scenskräck. Eller kalla det vad du vill, men jag har lite konstiga nerver. Sam, in spe, trodde att de skulle vara borta vid detta laget men i sista ögonblicket. När jag står på mattan och hoppar... Tittar jag min motståndare i ögonen och blir medveten om mig själv. Kejsarens nya kläder all over me. Min mjukhet tar av och jag måste tvinga mig själv att slappna av. Stäng av huvudet. Men då kan jag inte koncentrera mig på Martins coaching. Istället för en gyako riktar jag lik förbannat en mawashi geri emot norrmannen. Han får tag i ett ben. Går mot ett svep. Jag sprawlar. Skjuter ut benen, sänker min tydngdpunkt maximalt och trycker ner höften. Hans försök misslyckas. Vår klinch upphör. Killen kommer emot igen med en serie slag. Jag kontrar, slår slag efter slag emot varandra. Hamnar i ett par likadana sitser några gånger till och slutligen får jag ner honom på golvet med ett svepande bakåtkast. Min favoritteknik i del 2. Jag har honom i min guard. Han trycker sina mörka armar emot min mage i ett desperat försök att komma loss. Men jag har honom i ett järnhårt grepp. Redan då tänker jag: Nu har jag dig, danskjävel...
En ondskefull tanke bubblar upp i min skalle. Ett reflexmässigt beteende slår in och han blir en arm fattigare. Hans arm är min. Dansken, som egentligen är en norsk ifrån Kristiansand, sliter med båda armarna och försöker komma loss, men mitt grepp är brutalt och härdat i stenfabriken. Du kommer ingenstans, kompis.
I en graciös vändning skjuter jag min kropp i sidled, lägger benet ovanför hans axlar och drar av hela min kraft, min motståndares arm i en förödande juji gatame som får honom att vråla ljudligt genom hallen. Ippon! TRE POÄNG!
Fast det räckte inte till. Jag åkte ut med 14-10 mot en kille från Norge som jag trodde var dansk. Men det var det värt för ett så vackert armlås.

Humöret svängde lite. Jag var arg. Arg på mig själv för att jag inte lyssnade och gjorde vad jag skulle ha gjort. Min bakre arm är som en kanon ur ett TVspel. Ändå inte arg efter matchen. Det var ju inte hans fel. Jag vet vad jag måste förbättra. Det kommer kräva en del utav mig att komma tillbaks. Med tanke på förra tävlingens nederlag var det här en klar förbättring. Och alla erfarenheter lär jag mig något utav.
Formen har jag. Nu saknas bara fokus och allmänt "no fear". Sedan står jag där med guldbeklädd hals.

Vägen upp var en resa i dionysiska mått mätt. Fast utan orgier och alkohol förstås.
Hur som helst. Det var humor. Ett tag funderade vi faktiskt på att hålla brottningsmatcher i bakre änden där handikappsliften var. Två rutor av den gröna mattan skulle åtminstone få plats. Bara rulla lite sådär. Uppvärmning. jag satt bak med Zige och Chrille till vänster om mig. De kollade på Henrik Dorsins humor och skrattade sporadiskt hejvilt åt hans underhållning. Det försiggick vitsar. Älgar i bastun, Bävrar i Amerika, Ålar som skålar. Allt möjligt. Skruven lekte peek a boo med Zige. Ju tröttare vi blev desto roligare hade vi. Inte ett uns nervositet gick igenom kroppen. Icke nödvändigtvis en bra sak, skulle det visa sig.

Skruven kunde tyvärr inte vara med. Hans vikt höll icke då klassen han skulle tävla i blev struken. Adam fick körtelfeber och därav strulet med den saken. Försök du att banta ner 4kg på mindre än ett dygn. Det går inte.

Jag och Jens flyttades ju upp till -69kg-klassen. Eg. ligger vi på -62, så lite större motstånd blev det för den sakens skull.
Väl invägda och klara, bittra över Staffans sits tog vi oss med nöd och näppe till hotellet, där vi utsvultna fick sitta och vänta en hel timme innan kyparen behagade komma in med vår mat.

Väl inne på hotellrummet, vid läggdags satte sig Jens på porslinet och skulle lägga tegel då Zige öppnar fönstret och skiner upp som en sol. Han kan inte hålla sig för skratt och förklarar sprattet för mig. Jens råkar höra tisslandet och frågar vad som försiggår. Kvicktänkt som jag är, kommer mitt svar: "Hahaha! Du måste se en så jävla rolig sak, Jens. Nu direkt. Jag låser upp. Men täck för lite för fan, jag vill inte se ditt package mer än nödvändigt, ok?"
Ovetandes om vad som ska ske tittar han mot dörrens handtag och mig då jag lirkar upp låset med en nyckel... Zige kommer in från väggens kant och slungar in en halv jävla ICAkasse stor snöboll rätt i knäet på honom! *SPLASH!*
Den lade sig så den täckte alltihop. Klockren träff! Och vi vek ju oss tvärdubbla i våldsamma skrattattacker. Trodde för ett tag att vi skulle bli vräkta. Ett av de roligaste pranks vi någonsin gjort ihop.

Natten var oerhört sömnlös och kantades med spontana asgarv från Zige och mig. Han skrattade till och med sönder en gästsäng.

Frukosten. 2 ägg, en stor tallrik frukt och filmjölk, 1 stor bit bröd med massor av bacon ovanpå, 2 glas juice, en halv banan,några muffins och en kopp kaffe med mjölk. Ville inte reta upp magen i onödan.

Så dagen för tävling kom och jag torskade även min andra match. 10-8.
Den var ordentligt jämn. Killen var minst ett huvud längre, så han hade långa, utdragna sparkar och slag. Det stoppade inte mig. Tyvär lyckades han hålla kvar mig på golvet mot slutsekunderna. Hade jag haft några sekunder till skulle jag ha kommit ut och kunnat slänga in en träff i magen på honom. Fast det fanns inte tid.
Sammanfattningsvis är jag rätt nöjd med min insats. Är inte mycket av en tävlingsmänniska när det kommer till kritan. Så nu gällde det att pusha Jens till guldet. Vilket gick fantastiskt bra.
Sådana är vi på NKC. Kommer det en ny talang och visar sig duktig så ställer alla upp och hissar, pushar och uppmuntrar personen i fråga till att ge det lilla extra, att gå hela vägen ut och köra 100%. Något som Jens verkligen lyckades med. Har aldrig sett honom köra såhär bra. Men vi alla trodde på honom rakt igenom Nordic. Och skåda honom här. Nordic Cup-mästare i -69kg, vägde in på 61. Respect.

När jag såg honom vinna var det inte avundsjuka som slog mig, utan en ren känsla av glädje och stolthet. Fy fan vilken prestation. Lätt glasartad blick hade jag och fick en jublande high five från min guldbeklädde klubbkamrat som alla tror är min tvilling. Jävlar vad kul det var att se!
Men det bästa av allt var att se honom lägga på sig sitt vita bälte då norsken kom förbi. Hehe. Jens har tränat i 5 månader och spöar motståndet. Jag förutspår att han inte kommer behöva gå dragandes med sitt vita bälte särskilt länge till...

Det var verkligen en fröjd att se. Han visade inte ett uns av trötthet förrän vi hade åkt halvvägs hem till Nybro heller. Makalöst.

Själva hemresan var också en skrik-och-panik-komik-resa kantrad med lama skämt och "peek a boo", Earth Hour-förakt och team spirit. Vilken road trip.
Nordic Cup 2010, passa dig för oss.

Ja ja, kalla mig bög då!
Men jag gillar Phil Collins.

Dessutom har jag inte sett brother bear; hörde musiken först.
Av nån anledning faller inte animerad film mig i smaken.
Bara animerade serier, i specifika fall.
Var nyss på rätt trist oengagerat måndagshumör, så hittade jag denna på min spelningslista och allt blir en kavalkad i sång, glädje och fortsatt bloggande.

Tell everybody I'm on my way
and I'm loving every step I take
With the sun beating down yes
I'm on my way
and I cant keep this smile off my face

Gör mig på något vis alldeles glad och fjollig. Manlighetspoäng minus igen.
Tur jag tjänar in ett rejält antal varje dag genom att lyfta och hugga tunga stenar...
Eller slåss med chefen. På skoj då alltså.

Nähe. Nu kan jag inte sluta tänka.
Får väl dra en Tarzan och hoppas att mina tankar förflyktigas.
Total hjärnstorm pågår och inget tycks få det att sluta.
Grubblaren finner ingen frid. Grubblaren har för mycket tid.

Får hedra mitt beslut med bilden jag hängde upp i skolan.
Mina källor säger mig att den hänger kvar än. Det är 4 år sedan nu.

Jag är övertygad om att på de underligaste platser döljer sig de mest intelligenta människor vi har på vår jord.
Bara häromdagen var jag och NinjaLeif och satte upp en blomlåda i grå Kahrugranit åt en kund på Kalmar södra, då han plötsligt försvann. Jag var klar med en perfekt uppsättning, putsning och började fundera vem han nu hade fastnat hos. Då jag gick över vallen och hoppade ner bland kyrkvaktmästeriet stod han i diskussion med två ur deras personal. Jag gick nyfiket fram, tyst och lystnade, hälsade med en blygsam nickning och visat intresse.
Där stod den ena kyrkvaktmästare vilken jag alltid varit lite fundersam över. Han ser lite ut som en malplacerad värsting. Snusnäsduk kring halsen, händerna fyllda med silverringar i dödskallemotiv, ringlade drakar i vikingastuk, oakleyglasögon i kolfiber och läderkeps. En rökande, tuggummituggande knutte bland de kristna, lika bisarrt som Ecche homo.
Han och den längre mannen utan prästkrage pratade engagerat med Leif om skolsystemets förfall. En fråga som låg mig djupt om hjärtat. En förvåningens vind svepte nära på omkull mig då jag upptäckte hans sprakande intelligens. En man som sopar löv över lik var mer intelligent än en utbildad politiker. Sanningen kör sina spratt med mig dag in och dag ut. Jag lär mig något nytt av en man nästan varje dag.

"Om person A som lärt sig allt han kan inom ett yrke som lärling - det gamla systemet, lärt sig allt han kan av en expert; alla knep, gamla tekniker och olika tillvägagångssätt - möter person B, som har gått i skola och studerat det systemet... När de möts här, vid denna punkten i livet, då båda har samma jobb... kan de lära sig av varandra. Person A får ta del av det moderna, de nya teknikerna, skolans kunskaper; medan person B lär sig Person A's praktiska system blir det två riktigt duktiga yrkesmän, lärda av varandras expertis. Det är där skolan har missat!"

Leif och mannen utan prästkrage nickade eftertänksamt.
-"En win win situation för båda! En blandning av gammalt och nytt! Det är lika genialiskt som det borde ha varit självklart!" utbrast jag.
"Precis", sade knutten och fortsatte.
Han utvecklade sig vidare och glänste på med sina argument.
När vi tog farväl var både jag och Leif lite tagna av situationen och det tog mig en stund att smälta. Till sist kom mitt ultimata svar;
"Leif. Jag tror att de mest intelligenta människorna är mitt ibland oss. De är vakmästare, gatsopare och murare. Enkla och missförstådda, precis som du och jag!"
-Att de är! instämde han och berättade om en granne han hade som stammade och ofta förväxlades som en efterbliven då han pratade lite konstigt, men lyssnade du till vad han sa upptäckte du en oerhört imponerande intelligens och livsinsikt få förärad.

Det blev tyst ett tag och vi båda andades ut för en stund.
Sedan fortsatte vi vår dags slit, pratade lite med en f.d ciceron medan jag grävde hålet för GROsockeln åt sjökaptenens ättling och funderade över min nya insikt. 

De sista 60 sidorna av krigsromanen Moment 22 sträckläste jag med blandad förvirring, upplysning och spontana skratt-attacker. Avsky, kärlek, förakt och en ny insikt. Men vad jag ännu inte lyckats lista ut är hur Orr flydde från Pianosa till Sverige med hjälp av hästkastanjer och vildäpplen i kinderna, en ventil som han gång på gång skruvade isär och lagade under ständiga fnissanden till Yossarians förtret, en liten blå paddel och varför han betalade det där fnasket att slå honom i huvudet med en sko. Troligtvis kommer jag att vakna mitt i natten och inse alltihop. Det brukar vara så.

Yossarian var en dåre, en hjälte och en desertör som marscherade baklänges.
Allt han ville var att komma ifrån kriget. Att bli hemskickad.
Men för att bli hemskickad måste han övertyga befälen att han är sinnessjuk.
Fast ifall han bekänner sig sinnessjuk samt ansöker om att bli befriad från sitt uppdrag anses han vara frisk
En frisk man måste fortsätta kriga.
Å andra sidan är det bara en sinnessjuk man som fortsätter kriga i en så absurd tillvaro.
Den sinnessjuke fortsätter kriga när alla runt omkring dör som flugor under en så fruktansvärt inkompetent ledning.

Och där har du det. Moment 22. Boken som är upphov till begreppet.

Det finns tillfällen i boken som har fått mig att skrika och gråta av skratt. Allra helst de fantastiska argumentationerna mellan karaktärerna. Eller Milo Minderbinder. Yossarians samtal med psykologen som blir totalt vansinnig och betraktar honom som en man med personlighetsklyvningar, stark paranoia m.m, vilken till slut råkar skicka hem en helt annan soldat i tron att han skickat Yossarian hem. Fantastiskt roande dialoger. Bara saken att major Major's far i skymundan döpte honom till Major Major Major på sin frus dödsbädd, vilket gjorde att när han väl blev major i det militära fick befattningen major Major Major Major är ju ytterst bisarr och roande.
Boken är fylld med oerhört färgstarka karaktärer och mycket klockrena dialoger.
Ett måste på listan över böcker som du borde ha läst.

Här kommer en laddning fler bilder från Studio Wibbe.
Den första är jag riktigt nöjd med. Lite spydig, lättsam och avslappnad.


Även denna mycket bra. Så snygg är jag egentligen inte, eller... jo, just det. Det är jag ju.


"Men le lite människa!" -Ja men vad fan, nu börjar jag ju garva!


En annan posse som funkar. Syns extra väl hur oretuscherad bilden är.
Jag hade kanske varit snyggare som fake, men vad är meningen med det? Det här är jag, Sam
Såhär ser jag ut. Tänkte gjort en Dr. Evil där. Det hade varit fräckt...

Samtliga foton tagna av: Mattias Nilsson - Studio-Wibbe.se


Nu vill jag inte skriva mer om bilderna. Mitt namn är inte BlondinBella, mitt namn är Sam.
Jag ska inte slösa mer med er eller min tid. Ni läser ju ändå 7 bloggar vid sidan om denna.
Tack Nisse för en kul dag "On the mountain" ;-)


                                                                            Samsonite out

Efter ett sluddrigt och brusigt, lågmält samtal på SJ (Satans Järnvägar) med Nisse, har jag för mig att vi nästan bestämde oss för att ta lite kort ikväll. Med naturbakgrund. Han behövde en modell. Klart Sam ställer upp för en polare.

Efter mycket om och men stod vi ute i backen med solnedgång i bakgrunden och plåtade.
Blev en sjuhelvetes massa kort, så det dröjer lite innan jag visar upp något antal. Fick en liten tease utav honom nyss.

Den beryktade "Amerika-looken"

Foto: Mattias Nilsson - Studio-Wibbe.se

Det blev inte så mycket med just Amerikalook eftersom det är för lite grus i förgrunden på denna bilden, fast posen blev bra. I övrigt en mycket välkoreograferad bild tycker jag. Fast å andra sidan vet jag inte ett skit. Förutom, vad som är snyggt.

Det händer inte ofta, men det händer ibland.
Jag känner mig lite otillräcklig. Visst. En människa kan inte vara perfekt. Så enkelt är det. Alla har vi en hel drös brister. Likaså jag. De facto, skulle undertecknad kunna stapla upp dem här nedanför, men då skulle ni få lysdexi. Just det.
Fast exempel jag talar om, är ju exempel på min "incompleteness" i min manlighet.
Egentligen skulle jag kanske bara må bra utav att leva ut alla mina vansinniga idéer. Fick en sådan idag.

Utanför vänsterpartiets lokal går en vägg, längs med innergården som vätter åt min gata till. Där lägger alla hundar stora högar av exkrement. Ligger säkert 20 högar skit där. Seriöst. Kolla upp det. (bild kommer? -näe.)
Så, i mitt huvud skapades en vacker idé. Samla ihop så mycket hundskit som ryms i, låt säga, en stor teburk... Försegla den tätt och slå in den i mycket fint, exklusivt presentpapper, ett vackert snöre och dekorera med ett litet kort där du skriver något i stil med "Tack för allt", "För ert politiska arbete i kommunen" eller "Från oss alla, till er alla". Inget så lämpligt finns väl åt de där feminazisterna och kommunisterna än en rykande färsk kopp bajs-te?

En annan av mina idéer kan vara att, när en massa kvinnor kacklar som värst (de har ju en tendens att när de argumenterar och håller på att förlora diskussionen, höja rösten) bara ställa sig upp, dra ner byxorna, och kalsongerna, sedan räkna alla hönshakor i golvet. "1, 2, 3, 4, 5, 6... SPARE!" göra en lastbilstutning med armen och slutligen gå därifrån.

Eller som den gången jag hölls vaken av ett gäng hundar som skällde åt varandra. Då jag till slut blev så sur att jag fyllde en stor skurhink med iskallt vatten för att slunga över dem. Saken var ju bara den att när allt var klappat och klart gav deras skall upp. Det kom till och från senare. Fast där kuvade sig min manlighet åter igen. En råbarkad Kapten Haddock-man hade tagit det förbaskade, banditer och bedragare, skurspannet och gått ut, sökt upp de satans fähundarna och kastat vattnet på dem like there were no tomorrow! Så hade en riktig man gjort!

Varför inte nämna en till?
Jo. Bland alla underliga betänkligheter som sker i mitt hjärnkontor fann jag denna lilla pralin.
Gå in i en bar med en stor hästmask och beställa en horse's neck och sju sugrör. Helt iskallt, naturligt å så snurra lite på huvet, snett, dricka med sugrören sammankopplade genom hästmaskens ena näsborre och sitta lite hängigt över disken. Som om du inte hade några vänner. För att du är en häst.

Då och då inträffar stunder av feghet, eller ifall du vill, behärskning.
Jag bryr mig helt enkelt för mycket om vad folk tycker om mig.
Manlighetspoäng -200
Manlighetspoäng +400 för att jag har stake att erkänna mina brister och skriva om det.

Dricker Du öl innan du ska jobba är det bäst för dig att du är som mig.
Det är inte för inte som jag kallas Drink Boy, Alcoholic Boy, Cacchassa, Drunk Boy m.m. Jag kan dricka stora mängder.
Att ha denna egenskap hör egentligen mitt yrke till. Bartendern ska kunna dricka sina gäster under bordet. Det är sen gammalt. Så kommer det förbli.

Nog om det.
Efter att ha, med glädje, satt en fantastiskt bra choke på Danne (egenkonstruerad teknik) var mitt humör på topp. Lite bitter att jag inte kunde fortsätta öl-intaget efteråt dock. Men vad gör det? Danne fick in en biceps-slice på mig. De gör så fruktansvärt ont. Personligen är undertecknad osäker på att de är tillåtna, ens i Brazilian Jiu Jitsu. Men den satt som sju planeter trots allt. Flippade runt Jens å fick in en fin teknik, mötte Emil och det gick som vanligt. Inte vansinnigt bra. Men så är det ju över 20kg's viktskillnad till min nackdel oss emellan.
Vid slutet av passet var alla mycket hypade på att korka upp och bastun hägrade.
Brooklyn Lager var mitt gift för kvällen och 4 av min 6st drog jag själv. En till Jens å en till emil försvann. Kalla det givmildhet om du vill. Men det är bara en del av min personlighet. Dessutom är det ovisst att komma berusad till jobbet.
Knäckte någon Mariestads (som råkar vara ett av Sveriges bästa öl) utav Emil med. Aldrig fel.
Kvällens joker var ändå Oskar, som blev aprak. En mycket roande show bitvis. Mycket kuksnack, många grabbiga historier. Precis som en bastukväll med kampsportare ska vara. Förvandla det gärna i ditt huvud hur du vill. Men lägg till 20% på hysteri och du har en typisk NKC-fest. "Det ryktas"

Om en timme ska jag paradoxalt nog inte alls drick öl, utan servera den. Dessutom åt samma typer som jag inmundigade denna välsignade dryck för bara någon timma sedan. Ska bli kul att se hur de är då. Jag är nykter som en naken etiop och de lär vara fulla som sju sjösjuka sjömän. "En sexa minttu, Sam!" -En elva sambucca? Ja, men självklart!

Jag gillar mitt jobb, öl och NKC.

Igår var jag gästkock hemma hos Emil.
Han skulle ha besök av svenska jujutsu-landslaget, vilka haft träningsläger nere i Nybban, på NKC.
Biff Stroganoff stod på menyn och herr Meistro hade köpt 4 kilo fransyska som skulle snittas upp.
2 stora grytor med ris och en jättegryta med Stroganoff mättade gott och väl över 20 hungriga elitfighters.

ca 5-6kg Kött
2-3kg Lök?
½ liter Tomatpuré
1 flaska ketchup
1½ liter gräddfil
300g Dijonsenap
10msk paprikapulver
1 splash Worschestershiresås
En gnutta liquid smoke
Salt efter behag (50g?)
Vitpeppar, Persilja

Massivt!

Det tisslades och tasslades lite och jag förstod att folk började undra vem jag var så jag fick gå runt och presentera mig. De flesta har jag mött minst en gång innan och alla är mycket trevliga människor. Fast inte så många kände igen mig från VM 2008 då jag var funktionär. Stefan (snake) och Johan Jorup känner jag ju lite sedan innan. Men bara Stefan har jag hunnit supa under bordet, än så länge... ; ) Många blev förvånade när jag visste deras namn och sa att vi har minsann setts mer än en gång. Pinsamt för dem och kanske till och med lite skämmigt för mig, men kul iallafall. De gillade maten vi gjorde, så jag är nöjd med min insats. Kryddkvarnen Sam.
Jag blev lite trängd när Jorup kom fram och frågade lite personliga frågor vid efterrätten.
"Hur stor är den?" "Har du mätt?" "Är den enorm!?" Mina svar blev mest "Öeehhh... Man ska vara nöjd med vad naturen gav en när en växte upp!"
-"Jaa... men du tog MIN!" svarade Stefan. "Det är orättvist"
Så kom lite tjejer ur landslaget och skulle ha glass. Jag flyttade mig lite smidigt, visslande, i smyg och hällde upp kaffe. Undrar ifall de hörde vår djupt filosofiska diskussion...

Oooh, är det en falukorv jag ser? -Nej, det är en fransyska. - Aaah! Oui, oui monsieur!