SamInTheory

Jag och Jocke går sällan ut. Men när vi väl gör det, så brukar det vara hög klass på de kvällarna.
Denna var inget undantag.

Jag hade börjat ladda upp hemma hos farsan med bag-in-box-vin och isbjörn då Jokovich kom.
Vi tog os till hans polare Mango (Magnus), som satt och drack öl med en Magnus till. Så där drog vi i oss hallon/blåbärsgrogg och en del öl innan vi tog tåget in till Kalmar. Färd-ölen försvann snabbt tyvär.
Väl i kön till Vallen, salongsberusad och med ett skitnöjt leende på läpparna, såg jag Natalie. Iallafall trodde jag det. Så jag hälsade; och mycket riktigt. Det var hon. Hon var där med sin syster Emma och ett par tjejkompisar.
Efter jag hälsat av mig lite gick jag därifrån och mot baren. "En bartenderns hemlighet tack!" sa jag och fick in en fruktig god sak. Sedan berättade jag för henne, bartendern, vad hon hade hällt i. Det var mycket roande!
Jag skålade lite med Jocke och Mango. De såg ut att gilla läget. :)
Kort därpå minglades jag in i Natalie/Emma-gänget igen och där blev jag kvar mer eller mindre hela kvällen. Jocke och Mango gick in och ur lite till och från. Så kom efterfesten och plåtade mig 2 ggr. Jag ser full och pillemarisk ut.


En på dansgolvet


Och en soffbild.


 En hel del dans och en hel del snackande resulterade i en mycket lyckad fest. Goda groggar. Drack en GT ute. Det brukar jag aldrig göra. Det är såna man blandar hemma efter en lång veckas slit med lime och inte citron. Någonstans mitt i skytteltrafiken träffade jag Mattias Fransson. Sabina, som har gått i min klass's, äldre bror. Hon hatar mig. Eller jag har bara fått den uppfattningen. Men jag vet inte varför. Men han är trevlig som satan! Så vi hängde en del. Och han hjälpte mig att komma med bussen hem. De tar ju bara kontanter på nattbussen och jag, min klant, hade betalat cash i baren hela natten, istället för att dra kortet, vilket jag alltid gör annars. Så han räckte mig en och jag kunde komma med nattbussen hem. Satte mig längst fram. Sedan kom Emma och satte sig bredvid. Både trevlig, snygg och smart! Jocke åkte med den andra bussen. Jag undrar hur han mår idag... "Sam. Jag får inte bli för full denna gången. Då blir det inget bra på vallen" *tssss* Han blev ganska full.

Själv däckade jag på soffan. Framför Family Guy.
Kortfattat var det en av de bättre utekvällarna på länge. Jag hade mycket kul.

Hög klass.

De senaste 2 veckorna har min förstärkare gått sönder.
Jag har fått vattenplaning med bilen och kvaddat fronten. Eftersom däckmönstret vänster fram var för dåligt måste jag betala 25% av ersättningssumman själv. Delarna kostar runt 40.000:- (det beskedet fick jag idag) Sedan kostar det ju lite att reparera med. Och självrisk 3000:- + 1000:- för att jag är under 24 år. Så någonstans mellan 14 och 20.000:- av pengar som jag inte har.
Den här dagen var inte heller särskilt härlig. Jag sov ingenting i natt, vaknade en massa gånger och irrade runt och visste inte vad jag gjorde, kallsvettades och hade ont i huvudet samt jätteont i ryggen. På morgonen kände jag mig lätt illamående och undrade vad som var fel. Ska jag jobba? Eller sjukskriva mig? Klockan var 5 på morgonen, så tröttheten var som mest intensiv. Jag förberedde kaffe, hällde upp filmjölk och tog fram mackor. Efter två skedar filmjölk och müsli gick jag mot toaletten. Fan. Jag måste.... spy? Sedan kom allt. KEBAB! Jävla kebabtallrik! Jävla rötmånad! Kaskader av halvsmält mat. Paprikabitar, kött, kebabsås. Vidrigt. Jag spydde så jag fick ont i knävecken. Sedan sköljde jag ur munnen, gick ut i köket och åt upp resten av filmjölken. Ska jag bry mig om att åka till jobbet? Det kanske blir bättre? Fast det kan ju också bli värre. Det blev det. Ryggvärken var det jobbigaste, och yrseln, så fort jag rörde mig.
Vid 06:30 sjukskrev jag mig, vid 09:30 gick jag till apoteket och letade lindring. Fick bli en voltaren gel.
Men något gick snett. När jag stod i kassan fick jag ett anfall. Världen gick i ultrarapid, jag kallsvettades, öronen tjöt och jag höll på att ramla ihop. Så krånglade kortet. Jag fick panik. Kassörskan frågade ifall jag ville ha vatten. Jag tackade nej och sa att jag bor där vid. Sedan lutade jag huvet mot disken och hoppades att jag inte skulle falla ihop och spy ner mig på apoteket. Jag klarade det. Kortet funkade och jag kom därifrån. Frös som en nyduschad snödykare på vägen hem och svetten bara rann ner. Hann precis hem i tid. Mer detaljer känns onödiga.
Fram tills nu har situationen varit så gott som oförändrad. Jag har lite mindre ont i både huvud och rygg.
Tidigare fann jag en, EN, panodil. Jag blev så glad att jag ville skrika. Tack gode fan!

Än har jag inte riktigt fått klarhet ifall det rör sig om en eller flera anledningar att jag mår som jag gör.
Matförgiftning, stress, ekonomiska problem, ensamhet? Alltihop troligtvis.

Blir så trött på den här skiten.