Lite distans
Klockan är 11:03; temperaturen -1°
Jag möter upp Sam utanför hans lägenhet och vi cyklar ner till Svartbäcksmåla. Lite spontant bestämmer vi oss för en-milaren vilket visade sig vara lite same same but different mot förra veckans etapp. Lite backigt, hala rötter och tekniskt blandat med fina stigar. Givetvis korsade den sträckan grisspåret med lervälling som vi stötte på förra gången. Det var inte vackrare nu. Vi stannade till där jag hade min första vurpa och konstaterade att spåren efter min olycka låg kvar. (Jag välte in i en gran och som tur var inte i leran)
Jag möter upp Sam utanför hans lägenhet och vi cyklar ner till Svartbäcksmåla. Lite spontant bestämmer vi oss för en-milaren vilket visade sig vara lite same same but different mot förra veckans etapp. Lite backigt, hala rötter och tekniskt blandat med fina stigar. Givetvis korsade den sträckan grisspåret med lervälling som vi stötte på förra gången. Det var inte vackrare nu. Vi stannade till där jag hade min första vurpa och konstaterade att spåren efter min olycka låg kvar. (Jag välte in i en gran och som tur var inte i leran)
Där uppe, i spåret närmast den lilla stenen sjönk jag ned och fastnade. Vilket resulterade i att jag välte.
Ingen av oss var särskilt sugen på att köra igenom det där slafset så vi gick fram en bit efter nästa lergrop och startade om. Jag såg som vanligt fin ut med min cykel.
Såhär ren var cykeln INTE efter passet.
Vassast i spåret av Sam & Sam är ändå Sam med sin karbonhoj.
Resan fortsatte och det gick lite trögt då och då. Jag fastnade nästan i "mördarkurvan". Brant vänstersväng med massor av lera. Men det gick bra. Trampade väl 3 varv med pedalerna och kom en halv cykellängd när jag väl var nere i skiten. Men ut kom jag till slut! Lite skitigare, lite mer blodsmak. Vi drog in på ett riktigt smalspår för mer teknisk cykling och här fick hjärnan jobba minst lika mycket som stenen. Hur fan gör jag här!? Mötte ett tight hinder med två närliggande stenar som var betydligt högre än kassetten på cykeln. Där gick jag bet. Fick hoppa av och lyfta cykeln över. Sedan var det väldigt mycket hala stenar och hala rötter. Svårt, hackigt och skakigt. Men jag lyckades hålla mig på tramporna den här gången. Komplicerat men kul.
Efter 1 mil cyklade vi in på Dackeleden och ut mot lite landsväg. Jag föreslog en tur ut till morsan vilket jag trodde var 5km. Det var väl nästan det dubbla. Men det kändes bra och jag hade mer att ge. Slutnotan på skogen blev 12km men kändes som två mil.
Hos morsan träffade vi på både syrran och Christoffer plus lite hästar som Sam var hyperallergisk mot. Så vi drog innan vi båda hann blev kalla och döende. Vägen hem kändes för min del som bara uppförsbacke (vilket det säkert är, mestadels) men jag kunde ligga i draget rätt mycket så även det överlevde jag. Sedan sniglade vi oss fram genom Nybro med ett kort stopp på Statoil för den obligatoriska cykeltvätten. 3 kannor vatten och ett kilo lera fattigare var cykeln lite finare igen och vi kunde vända hemåt. Den sista biten. Det är vad man jagar därute. Känslan av att vara nöjd, precis lagom utkörd och på väg hem till en riktigt varm dusch och ett mål mat.
Hos morsan träffade vi på både syrran och Christoffer plus lite hästar som Sam var hyperallergisk mot. Så vi drog innan vi båda hann blev kalla och döende. Vägen hem kändes för min del som bara uppförsbacke (vilket det säkert är, mestadels) men jag kunde ligga i draget rätt mycket så även det överlevde jag. Sedan sniglade vi oss fram genom Nybro med ett kort stopp på Statoil för den obligatoriska cykeltvätten. 3 kannor vatten och ett kilo lera fattigare var cykeln lite finare igen och vi kunde vända hemåt. Den sista biten. Det är vad man jagar därute. Känslan av att vara nöjd, precis lagom utkörd och på väg hem till en riktigt varm dusch och ett mål mat.
Riktigt bra dag idag. Mina reflektioner såhär i efterhand är följande.
- Känslan av att köra över en lång trädrot och glida i sidled med bakhjulet längs med medan du trampar, kontrollerad sladd; är, även vid 25 års ålder tokhäftigt.
- Det där med branta uppförsbackar. Det är lite jag får jobba mer med. USCH! Kass mjölksyratålighet.
- Att cykla genom stan med lera i hela ansiktet ger upphov till många glada miner.
Kommentarer
Trackback
