SamInTheory

Klockan är 11:03; temperaturen -1°

Jag möter upp Sam utanför hans lägenhet och vi cyklar ner till Svartbäcksmåla. Lite spontant bestämmer vi oss för en-milaren vilket visade sig vara lite same same but different mot förra veckans etapp. Lite backigt, hala rötter och tekniskt blandat med fina stigar. Givetvis korsade den sträckan grisspåret med lervälling som vi stötte på förra gången. Det var inte vackrare nu. Vi stannade till där jag hade min första vurpa och konstaterade att spåren efter min olycka låg kvar. (Jag välte in i en gran och som tur var inte i leran) 

I hela mitt liv har jag varit totalt bohemisk i nästan alla lägen. Planera, ordna för framtiden och ta långsiktiga beslut har aldrig varit mina starkare egenskaper. Det är på senare år jag lärt mig att förbättra dessa brister. Visst är det trevligt med spontanitet då och då. Alla ser det som en jättefin egenskap och det kan det ju vara för det mesta. Men personligen verkar det mig inte alls särskilt attraktivt med en bättre hälft som är jättespontan. Det vore ju jobbigt. Jag skulle hellre uppskatta någon du kan lita på, i alla lägen. Det blir för tärande att ha en eller att vara en som bara går efter impulser. Sådan har jag varit, kanske på grund av min rädsla att fatta beslut eller min bristande planeringsförmåga.

Som sagt innan. De egenskaper vi inte trivs med, gör vi oss av med. Sagt och gjort. Men än har jag inte kommit hela vägen.

I höstas bestämde Jag tillsammans med Björn att vi skulle åka till Peru på ett stort äventyr. Machu Picchu, Nazca Valley, djungler och bergsleder. I början på året fick vi med Appel som extra reskamrat, vilket känns som ett stort plus. Han är praktiskt taget Bear Grylls.

Själva resan har krävt mycket planering, tid och pengar att gå igenom och vi är inte riktigt klara än. Nu i helgen som kommer, först, ska vi boka boendet i Lima. Resten är lite av en backpacking extreme och många mil i kängor. Även om vi vet vilka mål vi har på resan går dessa inte helt att boka i förväg. Speciellt med tanke på att vi inte kan förutse vädret riktigt ännu. Men rätt så ont om regn lär det vara, högsäsongen till ära.

En sådan här sak hade mitt förra jag aldrig kunnat planera och backa upp. Det roliga är ju att jag redan i princip har planerat en resa direkt efteråt. Vem fan vill vara hemma på sin semester, egentligen? Jag har varit det flera år. Det suger. Då känns det bara som bortkastade muskler och skrumplever. Det är vad du får. Efter varje semester jag kommit tillbaka ifrån de senaste åren har jag blivit lite svagare väl tillbaka på jobbet. Känns som att det kan bli tvärt om i år. Jag menar inte att man tvunget måste ut. Men hur mycket gör medelsvensson på sin semester? Köper elva flak öl i Tyskland och har två kvar då den är slut. MAX. Då har han legat i lä.

Vad fan för ett liv är det? Been there, done that.

Just det där har jag tänkt mycket på. "Vad fan för ett liv är det?"
Vart vill jag? Vem vill jag vara och hur tar jag mig dit, mentalt?
När jag satt på planet ner från Luleå och var högt över molnen i det bullrande propellerplanet började jag tänka massa på framtiden. Solen slog mig som ett hammarslag i ansiktet. Jag var lycklig. Mitt sinne var öppet. Perfekt för lite djupa tankar. Vad som slog mig var hur otroligt många möjligheter som visar sig bara du är öppen, nyfiken och har balls. Det sistnämnda equals mycket viktigt. De flesta gånger jag har satsat stort har jag kraschat stenhårt, men de gånger jag vunnit på att blotta mig och offra mer av mig själv har vinsten ett fåtal gånger varit tiofaldig. Den väger upp all skit som kommit ur det andra spåret. Vissa gånger har målet också varit en förlust på ett eller annat sätt. Jag har gallrat ut en hel del på senare dagar. Men det är en annan tråd.

Vad som nu ligger framför mig är självförverkligandet. Min inre resa. Nu kör vi!

Ja. Så var det dags igen. En omstrukturering av alla hålrum i hjärnan är alltid bra.
Det finns ett sånt förakt för folk som byter åsikt, synvinkel. Ser du det som en svaghet, eller som om person i fråga har utvecklats? Det är något djärvt att ta in och verkligen behandla ny information, erfarenheter och verkligen mala ner dem på djupet. Jag reviderade min personlighet totalt för ett par år sedan men det är ju få som inser den saken.

Jag stör mig på de vänner som inte kan acceptera att jag gått vidare, bytt sätt och förändrats. För vem slänger medvetet ut sina BRA sidor han/hon trivs med? Det är ju de egenskaper vi inte trivs med som vi vill få bort, annars står en ju och stampar där. Missnöjd, uttråkad av sig själv. Jag gillar mitt nya jag. Mer än någonsin. Livet handlar inte bara om de stora ögonblicken. De små kan ha nog så stor impact på själen även dem. Bara en sån sak som ett miljöombyte en helg kan göra.

Jag blir så jävla besviken på de frågor jag fått när jag kommit hem.
Ingen verkar förstå, trots att jag försökt förklara. Redan innan.
Men sedan finns det ju de som förstår precis och som ser in under ytan.
Bara EN har frågat: Vad pratade ni om?
Då börjar jag ju undra om någon annan ens förstår sig på mig, vem jag är. Vem jag trivs med att vara.

"För dig ska jag, göra det tusen gånger om"

Det finns inget så värdefullt som ett intellektuellt samtal.
Synd bara att de är så svåra att få tag i. 

Resan börjar ta sig form.
Nu väntar stark underhållsträning och många mil i backarna. Jag ska börja springa igen. Lillebrorsan följer med. Får se ifall han springer fortare än mig som han gjorde då vi var små. Fast nu är det han som väger 10kg mer än mig och inte 20kg mindre. 1milen på elljusspåret lockar! Får väl också klä på mig tung ryggsäck och vandra med kängorna en hel del framöver. Jag har börjat uppskatta att gå långa rundor mer och mer. En fördel med tanke på vad vi har framför oss. Jag är jävligt glad att vi fick med Appel på det här. Han har störst erfarenhet av fysiska påfrestningar genom hård militär träning sedan flera år tillbaka. Att hans föräldrar varit friluftsledare är ju inte heller till en nackdel. Mig kommer det vara svårast för då jag inte hållit på med detta. Men det kommer gå bra. Även om jag lär bli trött på 4000 meters höjd i dimman. Har drömt om det här så himla länge nu. En spirituell resa. En fysisk utmaning. Med jordens bästa vänner. Från lekis till ungkarlslivet. All I have lived is for this moment and what comes there after. En inre frid. Machu Picchu. The lost city of the incas.

Kängorna är nästan invandrade. Bara några mil kvar, gissningsvis. Memory foam is the shit! Synd att de är tunga bara. Kommer definitivt kännas uppför monkey stairs. ^^ Sista biten innan solporten. Men belöningen. Machu Picchu i soluppgången. Oh my god.

Priser är genomgångna och vi har lite bättre koll på vad det kommer kosta. Det kommer kosta SATAN att ta sig dit och hem. Sedan under tiden är en annan sak. Inte lika farligt. Förvisso. Högsäsong. Men det får fungera!
Hittade ett jävligt underhållande klipp från start till topp på tuben.

http://www.youtube.com/watch?v=zVJ-t1RNisE

Det var ett till där en snubbe är uppe i Wayana Picchu. Han beskrev vägen upp och ner som "Ridiciously dangerous" Sjukt bra gjort. Med mycket humor. :)

.:Where did i turn so wrong:.
Time drags me along
Though I know just where I went
And my time was well spent
I keep on coming back to you
My memories in blue

Sin will scorch your soul
So we've all been told
Though I'm not an easy man to fool
And i always keep my cool
I cant help but wondering if its true
Cause i got memories in blue

Tears in her eyes
The echo of her cries
They will ring out into the eternity

Some might call it theft
To take all I have left
I sit and whatch 'em go
To where I do not know
All i know is they wont run off with you
.: My memories in blue :.

Sverige ska skicka 8st jasplan till Libyen. "Men luftstyrkan ska bara vakta flygförbudszonen."
Detta innebär att de inte ges lov att delta i striden. De ska hålla koll på luftrummet.
Men... Vilken nytta gör ett av Sveriges effektivaste vapen ifall det inte får vare sig anfalla eller besvara eld?
I Tankesmedjan i p3 diskuterade programledarna detta dilemma och kom fram till att de troligtvis skulle vara lite som vuxna på stan. Något som roade mig otroligt mycket. Eftersom det för tanken till ett utav mina 77 roligaste klipp jag vet. Fasaner på stan!



"Ah! Det viktigaste e ju att vi visar upp oss va. Så ungarna kan se att där e nåra killar som bryr sig liksom. Det är det som e viktigt. Det är därför vi är där va. Det är ju inte så mycket vad vi gör va."

Slående likt Svenska Försvaret!

Skägg, mustasch, soulpatch, 70-tal och ful frisyr. Ändå känner jag mig inte ful eller missnöjd med mig själv på något vis. Det ska bli intressant att se hur jag ser ut i tidningen på fredag.

Alltså. Jag väger då fan inte mycket. Men det är kvalitet på de få kilona.
Av nån anledning trivs jag bäst med mig själv då jag är ovårdad, svettig och lite dåsig. Snygg i alla lägen på något vis. Men det är nåt visst med att inte behöva bry sig så jäkla mycket. Att bara... trivas. Det går bra nu.

I förra veckan gick Göinge Stenförädling och Göinge Blocksten i konkurs.
(Därför tänker jag hedra dem med att hylla deras fina granit som jag har jobbat så mycket med)

http://www.kristianstadsbladet.se/ostragoinge/article1395769/Osaker-framtid-i-Boalt.html

Beskedet kom som en chock för oss då vi handlat mycket och länge med Göinge. De har också försett oss med Mörkgrå granit (även kallad GS) så i förra veckan då jag gjorde två nya gravstenar i mörkgrå granit var jag kallt medveten om att de kan väl ha varit slutet för just denna svenska graniten. Väldigt tråkigt. Det kommer in så mycket skit ifrån Kina, Indien och polen som inte håller en tillräckligt hög kvalitet för vårt hårda klimat (sten vi inte tar i med tång!). Så varje svenskt brott som lägger ner är en tragedi för hantverket. Nu fick vi ju veta att det är polacker som har köpt upp företaget med maskiner och allt. Då kan de styra marknaden här nere eller helt enkelt bara skita i Sverige, bryta all granit som finns kvar i brottet, skicka den till polen, tillverka den där för en femtedel av priset och sälja den tillbaka hit till ett högre pris än innan om de så vill. Så nu förlorar 14 personer troligtvis jobbet.

Jag måste faktiskt ta och åka ner till Svarta Bergen och titta på våra stora, gamla stenbrott där nere. Glimåkra, GS, Hägghult m.fl. De lär vara helt gigantiska.

Anyway. Ingen utom jag vet vad jag pladdrar om så här kommer en liten guide till hur du gör en gravsten. Detta är de sista två i GS som jag gjorde. Hoppas på fler framöver och att nån vettig tar över brottet.


Här är en jag slipade ner toppen. Den blev 1.5mm fel på högra hörnet. Skamligt!


Så jag fick underkänt. Gör om, gör rätt.
Ska jag vara ärlig kollade jag inte så noggrannt men det syntes ju att den var lite sned.

Sådär ja! Mycket bättre. Skillnaden är ju enorm!
(Det gjorde faktiskt sjukt mycket. Även om det inte syns här...)


Så ser iallafall Mörkgrå GS-granit ut.
Jag gillar den som faen.


Nästa var (såklart) ännu ett vilande hjärta. Jag vet inte hur himla många jag har gjort, men det är ju närmare 40st snart, definitivt. Och jag börjar bli bra på dem. Har ett litet speciellt tillvägagångssätt för just dem. Nu har jag förmodligen gjort fler än Ninjamannen så det är satt i system. Alla har ju dock sin charm och utmaning. Här är det mötet som blir lite komplicerat.


Först ritar jag en mall, såklart. Brukar använda armen som en passare och jag suddar en hel del innan jag blir nöjd. Blir nästan alltid lite för stort, men det behövs för annars ser det förjävligt ut.


Ämne som jag på förhand har sågat och polerat. Formen ritas ut på båda sidor.


Sedan lyfter jag och Leif upp ämnet på huggbockarna. Verktyg redo. Glasögon på.


Resten är bara ett precisionsarbete där jag hugger från båda hållen för att skapa ett "möte". Allt handlar om rätt vinkel och rätt kraft på rätt plats. Och att inte vara en idiot.


Baksidan får sig en omgång. Jag brukar vända dem 3-4ggr.


Nu är det inte mycket kvar. Här ställer jag stenen upp och börjar pika ner mötet, eller ryggen som blir kvar i mitten av stenens kant. Den hårdaste delen.


Slutligen borras hål i sten och sockel för att till sist gjutas samman.
Notera huggmärkena. Uppe har det bevisligen gått mycket bra!


Nu är mitt jobb i princip slut med den här. Resten är Ulrikes uppgift; att texta och göra klart dekoren. En ram skulle det visst vara. Den högg jag idag.


I bakgrunden syns stenen jag håller på med för tillfället. En norsk granitsort som heter Blue Pearl på engelska och som norrmännen kallar Blå labrador. (Varför vet jag inte. Det låter ju skittöntigt) Den är hur som helst helpolerad och jag vill ha en slipad ram på den så det bryter av snyggt med en nyans till. Där är både Leif och jag överrens. Stenen ska vi ha i vår utställning. Tills nån köper den.

Detta hantverk blir till slut ersatt av maskiner. Jag ser det mer och mer. Men vi går mot strömmen och gör så gott vi kan för att bevara denna tradition.

Like his dad you know that he's had
Animal nitrate in mind
Oh in your council home he jumped on your bones
now you're taking it time after time

oh it turns you on, on, on, now he has gone
oh what turns you on, on, on, now your animal's gone?

Well he said he'd show you his bed
and the delights of his chemical smile
so in your broken home he broke all of your bones
now you're taking it time after time

oh it turns you on, on, on, now he has gone
oh what turns you on, on, on, now yor animal's gone?

what does it take to turn you on, on
now he has gone?
now you're over 21?
now your animal's gone?
animal, he was animal, an animal

Jag har börjat tycka om Russel Brand's karaktär från Forgetting Sarah Marshall och Get Him To The Greek mer och mer. En egocentrisker med gudskomplex. Känns bekant på något vis. Hybris kan vara så roande att se ibland. Men den här karaktären har de verkligen lyckats med. Han är skitrolig. Men framför allt... musiken! Helt fantastisk.

Speciellt den här

"I need you here and I need to be inside of you"

Jag fullkomligt hatade honom i Forgetting Sarah Marshall men efter Get Him To The Greek tycker jag han är skitrolig. Ett geni. Infant Sorrow går hett i Winamp nu för tiden.

Det är ju otroligt hur ambivalent jag kan vara.
Jag vaknar sent, äter lite frukost. Gröt som vanligt. Varför ändra en vana som faktiskt är god? Sedan är det bara TVspel aaaall day long. Men jag har ju kul som fan. Norrlänningarna är så jävla härliga. Det blir liksom aldrig trist med dem. Även om rundorna går skit till och från. Det här är egentligen enda gången jag har tagit en riktig paus från spelandet och det känns rätt bra. Trots rastlöshet, vilket brukar vara min värsta fiende. Tur att det finns asmäktig musik att underhålla mig. Igår låg jag ryggläge i soffan, med mina nya kängor och vandrarbyxor på och bara log. Det var en riktigt bra dag. Detta året kommer bli sjukt. Får göra det bästa av situationen. Sommaren är ju fixad. Det finns inget som stoppar oss nu. Resan kommer förändra våra liv radikalt. Andligt och fysiskt. En ny syn på storhet. Så jävla underbart!

"You gotta get gone, you gotta get goin'. Hey, the world aint slowin down for no one. It's a carnival calling out for you. It sounds like a song. It hits you like scripture. You paint the picture with colors squeezed from your hand"

När vi kommit upp till Wayna Picchu tar vi oss en skål och blickar ut över staden i molnen.